Fenomenet är inte unikt för Spanien, men här har polariseringen tagit sig särskilda former. Den göds av inhemska konflikter som situationen i Katalonien och extremhögerns framfart, som i Spanien har inte så få kopplingar till Francoregimen. Den utbredda uppfattningen att situationen skulle vara kritisk göds i sin tur av ett bristande historiskt perspektiv.

Idag verkar alla stå på barrikaderna, påhejade av sina medier och likasinnade som eggar upp varandra. Vad som helst, hur betydelselöst det än kan vara, fungerar som tändvätska. Det kan vara svåra konflikter som den i Katalonien, men också påhittade fenomen som att barnen skulle indoktrineras i skolorna att pröva på olika sexuella läggningar.

Jag måste tillstå att jag känner en allt större olustkänsla över situationen. Den främsta orsaken är att jag ser hur polariseringen sprider sig till min egen bekantskapskrets, till personer som jag håller av och som jag vet i grunden är genomhyggliga människor. Varje gång jag ser att de delar ett inlägg på Facebook som är tydligt tendentiöst och hatfullt får jag en klump i magen. Jag slits mellan impulsen att vilja väcka deras uppmärksamhet och att sluta bruka sociala nätverk överhuvudtaget.

Polariseringen sprider sig till synes hejdlöst och omfattar även svenskar i Spanien. Nyheter om Katalonien och Franco som vi publicerar på Sydkusten leder närmast oundvikligt till bittra ordväxlingar mellan läsare i kommentarsfältet. Liksom nyheter som berör klimatfrågor i allmänhet och Greta Thunberg i synnerhet.

Detta är ett inlägg som helst skulle avslutas med någon förhoppningsfull kommentar eller idé på hur vi skulle kunna styra upp situationen. Dessvärre har jag ingen mirakellösning, annat än att försöka uppmärksamma problemet och uppmana till eftertanke. Kanske om vi alla fokuserar mer på vad vi brinner för istället för vad vi avskyr, lyckas vi rensa luften något.

Låt mig föregå med gott exempel och åberopa att jag ej avskyr polarisering så mycket som jag älskar samförstånd!