Den spanska offentligvården är över lag fantastisk och får regelbundet lovord av inte minst spaniensvenskar. Den har dock en del brister som spanjorerna är väl medvetna om, men som ofta tar svenska patienter - ursäkta uttrycket - på sängen.

Jag syftar främst på den roll som patientens ledsagare har. Spansk vårdpersonal tar nämligen för givet att alla patienter har minst en bekant som finns till hands dygnet runt för att bistå med allt som inte har direkt med vård eller personlig hygien att göra. Denna ledsagare har till sitt förfogande en fällbar fåtölj. Punkt slut.

Det sitter i ryggmärgen hos spanjorerna att om någon nära anhörig blir inlagd så turas man om i skift för att ständigt finnas till hands. Vårdpersonalen är lika inkörd på denna rutin och begränsar sig till rena kliniska insatser. De anhöriga förväntas hjälpa patienten med att äta, ta eventuella piller och inte minst vaka om det uppstår någon plötslig kris.

Det är en beundransvärd uppoffring som de anhöriga gör, men det är samtidigt ytterst slitsamt. Sjukhusfåtöljen är inte bekväm och om man exempelvis på sjukhuset Costa del Sol tilldelas innersäng tvingas ledsagaren sitta/ligga inklämd mellan de två sjukhussängarna, rakt under skiljegardinen.

Svenskar är generellt vana vid att myndigheterna tar sig an alla uppgifter vid en nödsituation. Själva tar de anhöriga reda på vilka besökstiderna är på sjukhusen och ser till att infinna sig inom dessa för att ”hälsa på” patienten. Spanjorerna däremot vet som regel inte ens att det finns särskilda besökstider. De kommer och går dygnet runt, på gott och ont.

Vid min senaste vårderfarenhet var kontrasten slående, då grannpatienten i det första fallet var svensk och senare spansk. Den svenska patientens partner var där begränsade tider och definitivt inte på natten, vilket gjorde att jag som ledsagare till grannen fick rycka in flera gånger och hjälpa till. Samtidigt var det mestadels tyst och lugnt i rummet.

Så blev det grannbyte och den spanska patienten hade i det här fallet partnern vid sin sida närmast hela tiden. Vare sig partnern var där eller inte hade den spanska patienten dessutom ett annat sällskap från tidig morgon till sen kväll: tv:n. Serier, tävlingar och inte minst skvallerprogram hördes till långt in på småtimmarna. Det är slitsamt för den som ligger i den intilliggande sjuksängen och försöker återhämta sig samt för den som vakar vid dess sida.

Vid ett tillfälle var jag nära att filma situationen. Grannpatienten hade fått sällskap även av sin son. Just då ringer patientens mobil för femtielfte gången. Medan patienten ägnar en lång stund åt ett högljutt samtal på mobilen pratar partnern och sonen nästan lika högljutt med varandra. Allt medan tv:n mal på, utan att någon bryr sig om den.

Mitt råd till dig som eventuellt får någon nära anhörig inlagd på spanskt offentligt sjukhus är att att vara redo att rycka in mer än du kanske räknat med. Och att ta med öronproppar!