En dag fick jag ett telefonsamtal från en svensk familj som befann sig på gatan utanför en äldre släktings hus på Solkusten, där de hade tänkt tillbringa semestern. Någon hade bytt låset till muren som omgärdade huset. Familjen hade lyckats tala med några grannar, som bekräftade deras misstankar: huset hade blivit ockuperat. Jag uppmanade dem att polisanmäla händelsen och därefter fick jag uppdraget att representera ägaren, i en långdragen brottmålsprocess.

Från polisanmälan till dess att ägaren fick tillbaka besittningen av fastigheten tog det 13 månader. Att vräkningsprocesser kan dra ut på tiden i Spanien är allmänt känt, så vi började med att försöka kommunicera med ockupanten, dock utan resultat.

Det första beslutet vi fick från domstolen var att målet skulle läggas ner, eftersom det saknades bevis på gärningsmannens identitet. Dessutom saknades bevis på att ockupationen fortfarande pågick. Vi överklagade detta beslut och ansökte om att domstolen skulle ge order åt polisen om att undersöka huruvida fastigheten fortfarande var ockuperad samt identifiera gärningsmannen, eftersom det fanns tydliga tecken på att ockupationen pågick.

Polisens insats i detta fall var dock en besvikelse för oss. Via domstolen fick vi en rapport där det framgick att polisen hade besökt huset och knackat på dörren vid ett par tillfällen, men eftersom ingen öppnade kunde polisen inte identifiera någon eller bekräfta att huset var ockuperat. Det hör till saken att polisen aldrig agerar enligt instruktioner från fastighetsägare, utan endast enligt instruktioner från domstol. Av okänd anledning hade domstolen låtit bli att ge instruktioner åt polisen om att bryta sig in i fastigheten (trots att vi uttryckligen hade begärt detta).

Vi beslutade att (delvis) ta saken i egna händer. Jag knackade dörr hos grannarna och samlade in så mycket information jag kunde om ockupanten. Grannar berättade att det rörde sig om en spansk äldre man utan inkomst, som tack och lov inte var våldsam eller störande. Ingen av grannarna ville ställa upp som vittne, eftersom de tyckte synd om mannen och inte ville hamna i konflikt med honom.

Den intillboende grannen var så solidarisk med ockupanten att denne bjöd på vatten genom en slang över muren, som avgränsar de båda fastigheterna. Kommunalt vatten hade såklart stängts av, eftersom ingen hade betalat vattenräkningarna på länge.

Valpropaganda är sällan ett välkommet inslag i brevlådorna, men just i detta fall kunde vi identifiera ockupanten tack vare ett antal brev från politiska partier, som låg utspridda på gatan utanför det ockuperade huset. Ockupantens namn stämde överens med de muntliga uppgifter som jag hade fått från grannarna. Det faktum att ockupanten hade mantalsskrivit sig, och därmed fick valpropaganda i sitt namn på den ockuperade adressen, var räddningen som gjorde att vi kunde bevisa dennes identitet och avsikt att bo stadigvarande i huset.

Så snart ockupantens identitet bekräftats ansökte vi om uppgifter från diverse register, för att ta reda på om denne hade någon utmätningsbar egendom. Så var dock ej fallet. Även om min klient i teorin hade rätt att yrka på skadestånd, insåg vi att det skulle vara meningslöst, då ockupanten varken hade någon inkomst eller utmätningsbara tillgångar.

Cirka ett år efter polisanmälan fick vi kallelse till domstolen. Under de långdragna timmarna i väntsalen kom ockupanten fram till mig och frågade om vi kunde gå och fika, så kunde han lämna över nycklarna till mig. Jag tackade nej till fikastunden och föreslog att han skulle överlämna nycklarna med domaren som vittne, så att detta kunde protokollföras. Väl inne i rättssalen erkände mannen att han hade brutit sig in i huset och bosatt sig där, eftersom han var hemlös och inte hade någon inkomst. Ockupanten var tidigare ostraffad och domaren utdömde ej något straff, då nycklarna överlämnades frivilligt.

Det första jag gjorde med nycklarna i handen var att åka till min klients hus, tillsammans med personal från en låsfirma och ett larmföretag. Ockupanten hade lämnat dörren öppen på vid gavel. Nya lås och larm installerades samma dag. Därefter följde en hel del praktiskt arbete med elektriker och städfirma, för att göra huset beboeligt igen. Det visade sig att ockupanten hade gjort någon form av tjuvkoppling, som var dold i muren, för att få el i huset.

Fastighetsägaren var en svensk äldre dam som inte hade besökt sin semesterbostad i Spanien under de senaste åren, på grund av sjukdom. Det verkar som om ockupanten kände till detta, för han berättade i rättssalen att han ”tyckte synd om tanten” som inte kunde ta hand om sin fastighet, som annars riskerade att förfalla eller ockuperas av någon våldsam liga eller en barnfamilj som skulle vara svårare att få ut.

Semesterbostäder som står tomma länge och som är insynsskyddade med mur eller liknande verkar vara särskilt attraktiva för ockupanter. För att minska risken rekommenderar jag ordentliga lås och galler, larmsystem och grannsamverkan. Uthyrning är ofta ett bra alternativ till att låta huset stå tomt under långa perioder.

Händelserna som beskrivs i denna artikel ägde rum mellan maj 2017 och juni 2018. Den 2 juli 2018 trädde en lagändring i kraft, som innebär en mer tidseffektiv civilrättslig vräkningsprocess mot ockupanter (Ley 5/2018). Det är ej längre nödvändigt att känna till ockupantens identitet, för att vinna framgång med den nya civilrättsliga vräkningsprocessen. Med andra ord finns det, åtminstone i teorin, bättre möjligheter för fastighetsägare i Spanien idag att vräka ockupanter, om oturen skulle vara framme.

Det återstår att se om det spanska rättsväsendet, i kölvattnet av coronakrisen, klarar av att vara så tidseffektiv som den nya lagen stadgar.

Charlotte Andersson
Jurist & Abogada
https://www.linguaiuris.com