Medan Tyskland, som är troligen det EU-land som bäst lyckats kontrollera pandemin, stängde restaurangerna innan smittfrekvensen övergick 200 fall per 100.000 invånare har de flesta spanska regioner ännu inte tagit detta beslut trots att siffrorna är mer än dubbelt så höga. Irland, Storbritannien, Portugal och Grekland beslutade om hemkarantän innan de nådde 500 fall. Vad är de bakomliggande orsakerna till att Spanien tycks behöva fler smittfall än sina grannländer, innan åtgärder vidtas?

Om vi börjar med hälsovårdsskälen så uppges Spanien ha en omogen relation mellan vetenskap och politik.
– Båda sidorna har svårt att respektera den andra parten, citeras Fernando García Benavides, professor i folkhälsa vid Universidad Pompeu Fabra i Barcelona, i El País.
Han menar att värdefull tid gått om intet som kunde använts till att stärka förebyggande system och smittspårning, samt genomföra en politisk utvärdering under första vågen som kunde ha fungerat som vägledning under den andra. Vilket efterfrågades exempelvis av en grupp forskare i den vetenskapliga tidskriften The Lancet.

En annan faktor som flera experter pekar på är att det inte finns ett oberoende folkhälsoorgan med tekniska resurser och självständighet att publicera fakta och rekommendationer baserade på vetenskapliga bevis. Miguel Hernán, professor i epidemiologi vid Harvard University, försäkrar att ett sådant organ entydigt skulle ha varnat redan i juni för den otillräckliga strategiska kapaciteten för pandemins hantering. Samt i slutet av juli och början av augusti för den överhängande risken för att smittspridningen åter skulle ta fart i flera områden. Istället fick folket information om att allt var under kontroll för att politikerna skulle framstå i god dager.

När det gäller politiska skäl, påpekar flera statsvetare att kontroverserna mellan centralregeringen och de autonoma myndigheterna samt fördelningen av ansvarsområden, kan spela en avgörande roll i förseningen av vissa beslut.
– Med en svag regering som hade svårigheter att få igenom de sista förlängningarna av nödläget och tvister med de regionala ledarna, föredrog den att lämna tillbaka ansvaret till regionerna, citeras Javier Lorenzo, professor i statsvetenskap vid Universidad Carlos III i Madrid, i El País.

Han menar att det faktum att besluten fördelas på flera parter inte nödvändigtvis innebär bättre beslut. Det har saknats politiskt ledarskap, ansvar och mognad. Svaga partier med svaga ledare har sökt resultat på kort sikt, istället för att styra och ta konsekvenserna.

Även om decentraliseringen inte behöver vara ett hinder i sig, kan den försena besluten om den inte hanteras på rätt sätt, menar Piotr Zagórski, professor i statsvetenskap vid Universidad Autónoma de Madrid.
– En delad styrning är långsammare i sina reaktioner, eftersom beslut som tas centralt måste förankras regionalt. Snabba beslut är avgörande för att kapa topparna av smittspridningen. En decentralisering måste kombineras med en effektiv nationell samordning.

Rafael Bengoa, expert på hälsovårdssystem, pekar på ekonomin som främsta orsaken till de långsamma åtgärderna.
– Vi försöker hålla igång ekonomin och kontrollera viruset samtidigt. Australien, Sydkorea och Nya Zeeland valde istället att först stoppa viruset med en strikt andra hemkarantän på en månad och därefter har de långsamt börja öppna för ekonomin vilket inte har några förödande konsekvenser. I Spanien har ett försök att rädda ekonomin förvärrat för hälsan, vilket i sin tur försämrat ekonomin än mer.

Raymond Torres, på tankesmedjan Funcas, menar dock att det inte går att jämför Spanien med dessa länder och att Spanien tar längre tid på sig att fatta beslut på grund av den ekonomiska strukturen. Han förklarar att de sektorer som kräver mest mänsklig inblandning som turismen och hotell- och restaurangbranschen, i Spanien genererar mellan fem och sex procentenheter mer av BNP än EU-snittet.
– Alla begränsande åtgärder skapar mer kritik här, då de har en omedelbar och synlig påverkan. Även om sena åtgärder i själva verket kostar mer än om de genomförs på ett tidigt stadium.

De sociala skälen uppges inte väga lika tungt som de politiska när åtgärder vidtas.
– Befolkningen har inte konsulterats alls, jag tror att den hade accepterat restriktiva åtgärder tidigare, citeras Pablo Santoro, professor i sociologi vid Universidad Complutense de Madrid i El País.

Dock tror han att kulturella motiv kan ha påverkat en viss kollektiv känsla under sommaren om att situationen i mars inte skulle upprepa sig och att det därför inte var nödvändigt med hårdare åtgärder.

Han pekar på att användning av munskydd som blev obligatoriskt överallt mycket tidigare än i andra länder (eller inte alls), kan ha bidragit till en falsk känsla av säkerhet. Han betonar även vikten av individuella beteenden, snarare än kollektiva.
– På samma sätt som hände under de första åren med HIV, råder en uppfattning att det främst är vissa samhällskollektiv som drabbas (ungdomar, invandrare, fattiga kvarter) som är farlig och ger en falsk säkerhetskänsla till dem som inte tillhör eller umgås med dessa grupper.