Efter sommaren satte sig Calvin Lucock, VD för företaget Holiday Club på Kanarieöarna, ned med sin personal. Det var ett allvarligt möte. Ön var tom på turister och de katastrofala siffrorna skulle tvinga honom att permittera sina mer än hundra anställda.

I flera dagar hade han sett hur piren i Arguineguín förvandlats till en slags flyktingförvaring. Han bestämde sig för att kontakta Röda Korset och ansluta sig till de företagare som erbjöd sina turistanläggningar, för att dra sitt strå till stacken i den pågående flyktingkrisen.

Calvins norska hustru Unn Tove driver flera restauranger på ön. Den 12 september tog de emot sina första gäster på hotellet Puerto Calma, en resort med swimmingpool och havsutsikt där det idag bor mer än 300 män, kvinnor, tonåringar och barn. Även om de var övertygade om att det var rätt beslut, erkänner de att de också var oroliga och fulla av fördomar. De hade dock klart för sig att de skulle behandla de nya gästerna med samma omsorg och vänlighet som alltid, men vidtog ändå flera säkerhetsåtgärder.

De minns hur de tog bort en kaktus i entrén för att de var rädda för att den skulle kunna förvandlas till ett vapen i ett eventuellt slagsmål.
– Den dagen började vårt sätt att tänka och vårt perspektiv på livet att förändras. 50 rädda, nedkylda och desperata ungdomar klev ut från bussen efter att ha sovit flera nätter direkt på marken på piren i Arguineguín, berättar Unn Tove för Sydkusten.

I teorin hyr hotellägarna endast ut sin anläggning och står för organisationen av sin egen personal. Men Unn Tove och hennes man har inte kunnat låta bli att engagera sig fullt ut. De började spendera mer tid på hotellet och tog på sig en mängd olika uppgifter. Alltifrån att köpa skor och kläder till att besöka konsulatet. De har satt sin egen advokat på att behandla asylansökningar och erbjuder tröst till trasiga personer som behöver psykologhjälp.

Unn Tove var lärare i Trondheim, när hon fick en tjänst på Norske skolen på Gran Canaria. Så småningom styrde hon om och blev mäklare och numera äger hon tre restauranger på ön samt ett litet hotellprojekt som skulle öppnat i oktober i Las Palmas om det inte varit för Covid-19. Men de senaste månaderna har givit henne en ny syn på livet.
– Jag har jobbat många år med business och hade hela tiden nya saker på gång. Planen var att fortsätta investera i fastigheter, men det är ett liv jag inte vill tillbaka till.

Hon har funnit en annan mening och det är att ge till andra.
– Jag önskar att fler förstod vad gott det är att ge. Vi har mycket mer att lära av våra nya vänner än de har att lära av oss. De värdesätter de minsta ting, som vi tar för givna.

Före mötet med flyktingarna hade Unn Tove få vänner från den afrikanska kontinenten. Nu har hon många och de kallar henne för Mamma Afrika.
– Det är en ära för mig och ett stort namn att leva upp till. Flera av pojkarna är under 18 år. Jag fungerar som en mor för många av dem. De känner sig trygga med oss och ser att vi ställer upp och hjälper till.
– Min 16-åriga dotter är också med och hjälper till och har fått många nya och goda vänner för livet. De är fantastiska människor som bara vill ha ett bättre liv. De visar stor tacksamhet för det de får.

Familjen får ta del av många svåra historier och livsöden. En ung man berättade hur han spenderade nio dagar på en överfull båt. I fyra dagar var de helt utan varken mat eller vatten. Han förlorade tre av sina vänner. Deras kroppar kastades överbord inför hans ögon.

Att flyktingarna får bo på hotell och serveras tre mål mat om dagen sticker i ögonen på en del av invånarna på ön.
– Många här har förlorat sitt levebröd på grund av Covid, samtidigt som de inte känner att de får något stöd från staten. Det är en svår situation för alla.
Unn Tove menar att rädslan för det okända är stor och det leder till rykten om att flyktingarna ligger bakom butiksstölder, våldtäkter och slagsmål.
– Det är tomma påståenden, men har lett till lynchstämning.

Fem månader efter att den första bussen kom ser de fortfarande sina gäster, numera vänner, befinna sig i en juridiskt vakuum. De önskar att myndigheterna engagerade sig mer.