Ylva Ljunggren och Jan Agesand har hus i Capistrano Village, i Nerja, sedan sju år tillbaka. Normalt tillbringar de hela vinterhalvåret i Spanien, men nu har de inte varit där sedan mars 2020.
– Vi kommer troligen ned efter midsommar, då vi båda är vaccinerade och har fullt skydd. Vi längtar så in i vassen, säger Ylva med eftertryck.

De var i Spanien när pandemin bröt ut och lyckades under ganska stor dramatik ta sig till Sverige, drygt en vecka in i lockdown. Flygen ställdes in ett efter ett. Jans son ville absolut inte att de skulle sätta sig på ett vanligt plan till Sverige, så han chartrade ett som kom och hämtade dem i Málaga.
– Vi känner att vi gjorde rätt val som åkte hem, säger Ylva. Vi har inte haft en tanke på att åka tillbaka förrän vi känner oss säkra, det vill säga blivit vaccinerade.

För dem var det bäst befinna vara i Sverige om de skulle bli sjuka. Inte på grund av själva sjukvården, utan för att de inte talar spanska. Deras åsikt är att det var bäst för alla att ta sitt ansvar genom att stanna i sitt eget land och sin egen hemstad. Dessutom hann de uppleva tio dagar av Spaniens lockdown och kände att de även fick ett friare liv i sitt sommarhus på Värmdö.
– När sommaren kom och smittan gick ned hade vi lite vaga planer på att åka till hösten, säger Jan. Men sedan vände det ju uppåt igen…

Det Ylva och Jan har saknat allra mest är ljuset.
– I vintras höll jag på att bli galen, säger Ylva. Då insåg vi varför vi inte vill vara här på vintern. Vi har tillbringat vinterhalvåret i Spanien de senaste sju åren. Det åttonde tvingades vi vara hemma.

Jan saknar lättheten med att vara i Spanien, men säger samtidigt att om de hade åkt under pandemin så hade det inte varit samma sak.

I månadsskiftet maj-juni fick de sin andra spruta och trots att de inte brukar åka till Nerja på sommaren, funderar de på att åka ned runt midsommar.
– Bara för att titta om Spanien är kvar, skrattar Jan.
– Det ska bli så mysigt att komma ned och träffa alla grannar som vi har saknat och se allt som hänt i Nerja, säger Ylva.

Det första de kommer göra, förutom att kolla in Nerja, grannar, nära och kära, är en utflykt till favoritstaden Málaga. Strosa runt i gamla stan och äta på någon bra restaurang.

Till hösten hoppas de kunna åka ned som vanligt igen och stanna över vintern.
– Om vi inte drabbas av en ny variant, då åker vi ingenstans, säger Ylva. Det är läget i världen och landet vi åker till, som avgör.

Fast Ylva lägger till att hon nog egentligen hellre sitter i karantän i Spanien nästa vinter, om hon måste.

Fredrika Åkermark och Johan Thörn har också hus i Capistrano Village. De har inte varit där på 1,5 år. Senast var nyår 2019. Ett normalt år åker de dit fem, sex gånger och tillbringar ungefär 15 veckor totalt i Nerja. Att stanna i Sverige har för dem känts som en stor skillnad i livsstil. Det har dock varit ett medvetet beslut.
– Budskapet över allt hela tiden har varit “stanna hemma”. Det har varit nummer ett, var du än befann dig. Så då gjorde vi det, säger Fredrika.
– Vi vågade inte resa, tillägger hon. Vi vill inte bli sjuka.

Trots att de inte var på plats fick de uppleva dramatiken av det som hände i Spanien. De brukar hyra ut sitt hus när de inte själva är nere och förra vårens lockdown drabbade deras hyresgäster. Det brittiska par som var i huset när nödläget utropades 14 mars, fick problem med hemresan. Och ett kanadensiskt par som hyrt tidigare och sedan valt att resa runt, satt plötsligt fast i ett litet rum i Salobreña där de inte ens kunde laga mat.

Johan och Fredrika fick hjälpa till så att kanadensarna kunde komma tillbaka till deras hus, när britterna väl rest hem. De hämtades av en taxichaufför som körde dem till Nerja mitt i natten. Grannarna som hade nyckel fick smyga sig ut för att möta dem.
– Efter allt det där var vi ju inte själva så sugna på att åka ned, säger Johan, som poängterar att de generellt levt enligt konstens alla regler och fortfarande gör så.
De jobbar hemifrån, beställer mat online och har endast träffat sina barn några få gånger det senaste året.

Johan och Fredrika hade en vän som dog tidigt i Covid-19, redan i mars 2020, något som de tror har präglat dem. Han var bara strax över 60 år och smittades på en skidresa till Andorra.
– Dels var han inte så gammal, dels kom det så nära. Det blev som en riktig smocka, säger Fredrika.

De upplever att folk beter sig väldigt olika, även i deras bekantskapskrets. En del lever nästan som vanligt medan andra i princip byter kläder efter att ha varit och handlat. Det märks även på resandet.

För Fredrika och Johan har det varit helt uteslutet att resa.
– Det handlar inte om Spanien, vi skulle inte kunna tänka oss att åka till Köpenhamn heller. Det sista vi vill är att gå in i ett flygplan.
Nu har de fått sin första vaccinationsspruta. Tidigast när de har fått sina andra, åker de ned till sitt hus.
– Så fort vi kan åker vi, högst troligt under sommaren, säger de.

Vad har de saknat mest?
– Ljuden, svarar Fredrika snabbt. Fåglarna, ljuden och dofterna på natten när vi sover med öppet fönster. Och alla matbilder från strandrestaurangerna som dyker upp i telefonen och på Facebook blir man ju galen av!

Johan fyller i:
– Det första vi gör när vi kommer ned är att äta lunch på en chiringuito, då känner jag att vi är framme. Jag längtar efter att stoppa tårna i sanden och njuta av det saltstänkta, det anspråkslösa.

Fredrika ser framför sig hur hon kommer kliva ur bilen och göra som påven, det vill säga böja sig ned och kyssa gräsmattan. 

– Jag kan knappt föreställa mig hur det kommer kännas, men jag tror det blir en känsla av overklighet.

Precis som Ylva och Jan längtar de även till Málaga. Dit åker de flera gånger i veckan när de är i Nerja. Så ett besök dit står högt på listan över saker de ska göra när de kommer ned.

Peter och Marie Enderlein längtar också hem. De bor i Benalmádena sedan 2001 och brukar bara vara i Sverige på sommaren. I fjol skulle de åka till Sverige i mars för att Marie skulle genomgå en knäoperation. På grund av nedstängningen i Spanien 2020, satt de dock fast i lockdown och operationen fick skjutas fram. Till slut körde de upp till Sverige i slutet av juli. Hunden Paco är nämligen inte så förtjust i att flyga.

Marie opererades i september och efter tre månaders rehab var planen egentligen att åka tillbaka. Då fick hon en liten tumör i ögat. Den var inte elakartad men tvungen att tas bort.
– Vi tyckte inte att det var bättre att vara i Sverige än i Spanien, men i väntan på operation var det bättre att vara på plats, säger Peter.

Och Marie tillägger:
– Sedan hade vi bara en spansk bil med sommardäck, så under vintern kunde vi inte ta oss någonstans över huvudtaget.

Nu har de hunnit med att bli vaccinerade också och den 8 juni bär det äntligen av hem till Torremuelle. I år fick de uppleva vad de anser är den vackraste tiden i Sverige.
– Våren i Sverige fantastisk, säger Peter. När vi kommer ett normalt år brukar vitsipporna redan ha blommat över.

Det gäller att se det positiva. De tror också att de hade varit mer begränsade om de hade varit i Spanien det senaste året, att de har haft ett friare liv och lite mer umgänge i Sverige. Men det saknar vädret, sitt vanliga hem, som dessutom ligger precis vid havet med en oslagbar utsikt.

De längtar efter att bada, att äta tapas, maten i stort. Att gå ut och sätta sig på en restaurang utan att det kostar skjortan. Det första de ska göra, förutom att städa, är att sätta sig på balkongen. Det har de nämligen ingen i Sverige.