I september 2012 publicerade Sydkusten ett reportage om ett antal unga människor som sett sig tvungna att lämna Spanien på grund av den svåra ekonomiska situationen landet befann sig i. Bland dem fanns Anna Billqvist och Adela Gutiérrez Ruiz, numera Flyxe, som Sydkusten nu fått möjligheten att samtala med igen. Om sådant som fått dem att stanna i Sverige. Om sådant som varit svårt. Om kärleken och de delvis motstridiga känslorna för sina båda länder.

Många Spaniensvenskar känner säkert igen Anna Billqvist från hennes tid som radiopratare på lokalprogrammet Radio Solymar. Hon skrev även den omtyckta bloggen “Nytt under solen” under flera år. På den tiden levde Anna ett helspanskt liv i den lilla byn La Cala del Moral, tillsammans med spansk man och sonen Dani. Hon talade flytande andalusiska och var sannolikt så integrerad någon svenska kan bli i Spanien.

Men inget är hugget i sten. Spanien befann sig i en djup lågkonjunktur ännu flera år efter den stora kraschen 2008 och Anna valde till slut att flytta permanent till sommarhuset hon köpt i Småland. Med siktet inställt på en hoppfullare arbetsmarknad. Tanken var att återvända till Spanien med nya vyer. Men riktigt så blev det inte.
– Efter 22 år i Spanien var jag beredd på att det skulle kännas konstigt eller inte fungera i skolan för Dani. Om vi inte lyckades komma in i samhället eller inte hade vad som krävdes, då hade vi åkt tillbaka. Men det var mycket lättare än vi trott.

I dagsläget vill Anna inte återvända till Spanien, kanske när hon blir pensionär. Det kan hon tänka sig.

När Anna kom till Sverige hade hon jobbat med logistik, som radiopratare, som säljsekreterare och många år som säljare inom läkemedelsbranschen.
– I Sverige är just media en av de svåraste branscherna att få jobb inom. Däremot är det väldigt lätt att vidareutbilda sig som vuxen.

Hon tillägger:
– Det finns tusen möjligheter att byta karriär. Tack var studiemedel och alla olika vägar som finns att gå.

Anna valde att utbilda sig till lärare, i spanska och svenska som andra språk och jobbar idag inom SFI. Hon poängterar att det inte alltid varit lätt, att det krävt mycket av henne själv. Men att det går, både att utbilda sig, få ett fast jobb och att sedan leva på sin lön. Hon beskriver strukturen i Spanien som mer rigid. Folk utbildar sig till en sak och sedan jobbar de med det hela livet.
– Det är även lättare här att vara självständig, inte minst som ensamstående. Jag ser kompisar i min generation i Spanien som skiljt sig och tvingats flytta hem till sina föräldrar. Om de inte har en rik exman som försörjer dem…

Adelas dröm när hon kom till Sverige var att så småningom kunna jobba för IKEA.
– Jag kom till Sverige i en ålder när jag trodde att jag var gammal, 42 år. Men sedan jag flyttade hit har jag både gift mig, studerat till förskolepedagog, jobbat på förskola och nu läser jag till undersköterska. Min plan är att jobba inom äldrevården.

Adela menar att åren i Sverige förändrat henne mycket, mest i positiv bemärkelse.
– Jag kämpar för att behålla min spontanitet, mitt kärleksfulla sätt och att alltid uttrycka glädje, men jag har även lärt mig mitt eget värde och jag är bättre på att lyssna både på mig själv och på andra. Jag pratar mycket, älskar att kommunicera, men förr var jag inte så bra på att lyssna.

Det Anna saknar mest är det vanliga spanska vardagslivet. Det sociala utbytet och enkla barlivet. Att man ser ett värde i att utbyta tankar med helt okända människor, att man lyssnar på varandra och tycker alla är viktiga, även när man bara ses några minuter i väntan på en buss. Hon upplever även att man i Spanien pratar med varandra mer över generationsgränserna.
– I Sverige pratar man med dem man ska prata med, i övrigt skiter folk i en. Jag saknar vanlig barkultur, att gå in på en bar med de tunna servetterna och starka lamporna, att det inte behöver vara så märkvärdigt. I Sverige umgås man i hemmen och alla kommenterar inredningen. Det är mycket stress kring såna grejer. I Spanien är det mer avslappnat och ribban för vad som anses vara ett bra liv är mycket lägre.

Anna lägger till att spanjorerna å andra sidan kan vara väldigt osjälvständiga.
– De gör aldrig något själva utan måste alltid ha någon med sig. Svenskar är mer effektiva. Det är bra att ha tillgång till två olika livsstilar, så kan man kombinera och välja.

När det gäller klimatet tycker Anna att det gick bra att vänja sig. Hon bor i södra Sverige, numera i Vetlanda och menar att det inte är så farligt.
– Första vintern var väldigt kall med mycket snö, men det var ett spännande äventyr tyckte vi då. 

För Adela är det inte kylan som varit värst utan mörkret.
– Vi landade i Stockholm den 3 januari 2013 och för en “andaluza” som mig, uppvuxen på en plats där solen skiner praktiskt taget hela året, var det lite av en chock.

Samtidigt var allt så nytt hela första året att hon klarade det bättre än förväntat.
– Mår du bra i din relation spelar det ingen roll om du befinner dig i Sverige eller i Kina. För mig var allting vackert tack vare den person jag delade det med.

Adela lägger till:
– Det gör lite ont i mig att säga det, för jag avgudar Andalusien, men jag skulle inte byta detta mot någonting nu. Jag njuter av allt och naturen som förändras med varje årstid.

Parallellt med kärleken till Urban har känslorna för Sverige vuxit sig allt starkare och Adela tycks fortfarande befinna sig mitt i en slags smekmånad. Det hårdaste slaget var när hon förlorade sina svärföräldrar för några år sedan. Hon hade snabbt kommit att stå dem väldigt nära och sorgen är ännu stor över att de inte finns längre.
– Vi fick ett väldigt speciellt band, vi förstod varandra utan ord. Jag lagade spansk potatisomelett och paella, min svärmor älskade det och hon skrattade alltid åt mina skämt.

Efter mörkret är det som Adela upplevt som största den kulturkrocken bristen på spontanitet hos svenskarna. Hon känner att allt är så uträknat och välplanerat. Å andra sidan uppskattar hon att saker och ting är välorganiserade, att man inte slösar med varandras tid. Hon upplever även att det är en stor skillnad mellan hur man visar sina känslor i Sverige och i Spanien.
– Svenskarna älskar ju inte mindre, men på ett annat sätt och uttrycken är inte så extroverta.

Anna är inne på samma spår och berättar även att hennes svenske sambo tycker att hon talar väldigt snabbt.
– Men så är jag skåning och han norrlänning, skrattar hon. Framför allt har jag slutat att vråla till folk på andra sidan gatan så som man gör i Spanien.

Anna beskriver även att hon haft svårt att vänja sig vid den svenska långsamheten. Hon tycker fortfarande att folk tar väldigt lång tid på sig att få fram vad de ska säga och reagerar på den svenska möteskulturen.
– Man få inte ta ordet för snabbt eller för ofta. Olika arbetsgrupper ska lägga fram sina förslag, ett i taget. I Spanien pratar man bara på, det är en annan dynamik. Här är det så försynt. Men jag lär mig och Sverige är ett väldigt produktivt land, med mer resultat. Och myndigheterna fungerar bra.

Annas relation till Spanien idag är inte helt okomplicerad. De första åren åkte hon och sonen ned två gånger per år för att Dani skulle träffa sin pappa. Men sedan Dani fyllde 18 år har hon släppt taget.
– Det är svårt för mig att förklara. Men jag var så ung när jag kom till Spanien, jag hade bott där hela mitt vuxna liv och hade en väldigt stark anknytning till Málaga och Andalusien. Jag kände mig otroligt rotad och det var en jobbig känsla att komma dit på semester.

Anna fortsätter:
– Det var kul att träffa kompisar, men jag kastades in i mitt normala liv med fika med vänner, handla på Mercadona och sedan fick jag gå “hem” till en hyrd turistlägenhet. Jag hade förlorat hela min spanska vardag. Det kändes väldigt konstigt och jag behövde ta en paus.

Nu har hon inte varit i Spanien på tre år. Det första året i Sverige pratade de spanska hemma, sedan började Dani gå över till svenska och Anna hängde med. Han förstår fortfarande allting men får anstränga sig för att komma igång att prata.
– Jag har inte glömt lika mycket, jag lärde mig spanska från en bok i vuxen ålder och det sitter som berget.

I Spanien lagade Anna mycket spansk husmanskost, även det är något hon fått släppa.
– Den bygger på bra lokala råvaror, som musslor och andra skaldjur och att det finns riktiga kött- och fiskdiskar. Jag gjorde ofta “boquerones” och “almejas salteadas”, det skulle bli väldigt dyrt här. Det jag gör fortfarande är gazpacho, “ajo blanco”, “porra”, “puré de verduras” och “potaje de lentejas” samt “bocadillo a la catalana” till frukost. 

Hemma hos Adela är det Urban som är kocken och han gillar inte minst att göra paella på söndagarna.
– Hans döttrar ringer ofta och ber om spanska recept och sedan skickar de bilder på vad de lagat. Det gör mig väldigt glad, berättar hon och tillägger.
– En annan liten detalj är att jag inte kan fira nyår utan att äta de tolv vindruvorna vid tolvslaget. I övrigt har jag inga särskilda spanska traditioner som jag håller fast vid. Vi äter numera middag samma tid som man äter mellanmål i Spanien. I början blev jag hungrig på kvällarna men sedan vande jag mig.

Adela och Urbans plan är att flytta tillbaka till Spanien, till sin lägenhet i Torreguadiario, när de blir pensionärer.
– Att flytta tillbaka nu skulle innebära att börja om från början än en gång, säger Adela. Fast det skulle säkert gå bra det med. Men jag tycker om att bo i Sverige, jag känner mig friare tack vare anonymiteten som finns i en stor stad och även tack vare de lärdomar jag fått, att värdera mig själv högre.

Läs Sydkustens artikel från 2012 https://www.sydkusten.es