Att resa eller inte resa, det är frågan

PLUS CARIN OSVALDSSON Inför sommaren, då vi normalt reser till Sverige på semester, bestämde jag att vi skulle stanna hemma i Benalmádena. Det var inte ett alldeles lätt beslut, men det som kändes instinktivt bäst. När det väl var fattat, framstod det som väldigt naturligt och rätt för oss.

PLUS CARIN OSVALDSSON Inför sommaren, då vi normalt reser till Sverige på semester, bestämde jag att vi skulle stanna hemma i Benalmádena. Det var inte ett alldeles lätt beslut, men det som kändes instinktivt bäst. När det väl var fattat, framstod det som väldigt naturligt och rätt för oss.

Valet att tillbringa sommaren i Spanien berodde inte enbart på pandemin, utan till ganska stor del på jobbet. Efter tre månader i karantän, med jobbet på halvfart på grund av hemskolning och annat, var jag tvungen att lägga fokus på mitt arbete. Särskilt med tanke på att jag valt att styra om mitt liv, från fastighetsbranschen tillbaka till journalistiken. Ett byte som fått ta lite tid och därmed inneburit en sommar med två stora uppdragsgivare. Det möjliggjordes bland annat av att min son kunde gå på sommarläger dagtid, efter att ha varit hemma i tre månader. Så det blev lite av en rockad – våren hemma utan barnomsorg och en sommar med jobb och ”skola”.

Att avboka Sverigesemestern var inte så dramatiskt. Det är ju inte så att en lider av att leva i Spanien. Jag tänkte att vi kunde åka spontant lite längre fram, om det plötsligt skulle kännas rätt. Det har det inte gjort. Och när jag skriver det här är det fredag 18 september och min mamma fyller 70 år. Jag har inte träffat henne sedan i julas och jag vet inte om vi kommer ses i år. Det börjar kännas i hjärtat. Mest påtagligt är ändå saknaden av familjens minsta medlemmar, mina syskonbarn på ett och snart fyra år. Vi ses ju normalt två gånger per år, vilket redan det är lite i kontakten med små barn. Kommer de ens att minnas sin moster?

Familjens interna diskussion angående julen är nu igång och jag tycker det är vansinnigt svårt att veta vilket ben jag ska stå på.

Folk reser ju hela tiden fram och tillbaka mellan Sverige och Spanien. Det är inget som jag egentligen vänder mig emot. Jag ser inte något större problem med att svenskar kommer till Spanien för att se om sin bostad, eller för en helt vanlig semester för den delen. Så länge regler och rekommendationer följs är det relativt tryggt och säkert.

Spanien är lika attraktivt som alltid. Faktiskt än mer attraktivt, med tanke på att det är så få turister. Mer än en gång har jag slagits av hur oerhört vackert vi bor. Stannat upp och verkligen sett platsen jag befinner mig på. Lugnet gör att det framstår på ett helt annat sätt. Torgen med apelsinträden och de vitkalkade husen. Kullerstensgatorna. Bergen, havet, stranden och allt det gröna där emellan. Det är förmätet att säga, men frånvaron av turister är sorglig, men gör att vi kan njuta mångfaldigt av de privilegier vi har här. Motsägelsefullt. Absolut.

Så varför tvekar jag? Jag tror det är för att, till skillnad från svenskar som främst reser hit för att semestra och i stor mån hålla sig för sig själva, så åker vi till Sverige för att umgås. En Sverigeresa har inget värde för oss om vi inte kan träffa familj och vänner. Och framför allt julens traditioner, där unga och gamla samlas i flera dagar inomhus för att sitta tätt tillsammans och äta gott, känns långt ifrån idealisk i pandemitider.

Jag kastas mellan oron för att dra med mig smittan om vi åker och oron för att välja bort vår svenska familj för att jag överdriver riskerna. Jag är mycket kluven. Vad jag dock har ganska klart för mig är att min egen linje, som jag håller fast vid i all osäkerhet, är just ödmjukheten inför att vi inget vet och acceptansen för bristen på svar. Det är som det är och blir som det blir. Helt enkelt.

Carin Osvaldsson