Grannsämja på gott och ont

PLUS CARIN OSVALDSSON Allt är inte ont som av virus kommit. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. En får helt enkelt fokusera på ljusglimtarna i denna tragedi och en sådan är att vårt planerade årsmöte i fastighetsägarföreningen skjuts ytterligare på framtiden.

PLUS CARIN OSVALDSSON Allt är inte ont som av virus kommit. Eller hur jag nu ska uttrycka mig. En får helt enkelt fokusera på ljusglimtarna i denna tragedi och en sådan är att vårt planerade årsmöte i fastighetsägarföreningen skjuts ytterligare på framtiden.

Normalt sett inträffar det på sommaren och bara min lyckliga stjärna vet varför så inte var fallet just i år. Vi var väl alla lite förvirrade i den nyligen införda nya normaliteten. Ingen efterfrågade direkt det där mötet. Men så blev vi till slut kallade till 29 oktober och min långa lättade utandning fastnade i svalget. Det knöt sig i magen och jag började rada upp ursäkter för mig själv.

Tyvärr har jag använt dessa i flera år och efter att ha fått bannor vid poolen i somras, såklart med all rätt, så insåg jag att det inte skulle gå längre. Jag var helt enkelt tvungen att visa mig. För protokollet så var mina ursäkter jobb, unge och numera även hund, varav ingen av de två senaste klarar sig ensamma i de minst tre timmar ett föreningsmöte varar.

Under de drygt fem år jag bott i mitt radhus, tror jag i ärlighetens namn jag bara varit med på ett fastighetsägarmöte. Det första efter jag flyttat in. Entusiastisk gick jag dit vid utsatt klockslag, redo att utnyttja denna demokratiska rätt och dra mitt strå till stacken. Tiden visade sig vara någonslags första ringning och det tog en halvtimme tills mötet verkligen skulle börja. På riktigt. Fast det var ju inte heller sant, för de flesta kom indroppandes långt därefter. Något som verkade vara underförstått, då inget av vikt började avhandlades förrän minst en timme hade passerat.

Ungefär en timme var väl vad jag i mitt stilla sinne hade tänkt att det skulle ta totalt. Hur kan jag inte ha lärt mig efter alla år i Spanien? Efter drygt två timmar ursäktade jag mig med att jag var tvungen att gå hem till min bebis. Inte ens alla punkter som skulle röstas om var klara och jag fick ge min röst till närmaste granne.

Den här typen av möten ger mig fullständig panik. Ineffektivitet är det absolut värsta jag vet. De få timmarna mellan arbete och sänggående är guld värda för mig, varje dag. Det är enda chansen till återhämtning. Och jag har inte klarat att ta mig dit en enda gång efter den där första. Hur viktigt jag än kan tycka det är att vara delaktig.

Till tidsaspekten och den enorma tråkighet som omger föreningsmötena, har nu lagts ytterligare en dimension. Nämligen att vår ganska så internationella samling boende har delats upp i två läger kring huruvida korttidsuthyrning ska tillåtas eller ej. Det har tydligen uppstått rejäla gräl några gånger vid spontana möten på parkeringen. På ena sidan står de utländska fastighetsägarna som vill ha möjligheten att hyra ut sin bostad när de inte är här. Några bor här fast men tycker ändå att den möjligheten är viktig. På andra sidan står spanjorerna som vill förbjuda alternativt begränsa korttidsuthyrningen. Förra året blev medelvägen att de som hyr ut fick en höjd föreningsavgift.

Sprickan kvarstår och detta skulle alltså avhandlats i veckan. Jag ska erkänna att jag är ganska konflikträdd av mig. Och jag har märkt på flera av de grannar som uppmanat mig att gå på mötena, att de är angelägna om att få min röst på sin sida. Jag vill helst bara låtsas som det regnar. Jag upplever inte att uthyrning i vår förening lett till några problem och möjligheten att hyra ut korttid gör ju bostäderna mer attraktiva för investerare, det vill säga de blir lättare att sälja. Samtidigt är husen byggda 2001 och ljudisoleringen är i princip obefintlig. Men att huset vägg i vägg inte hyrs ut, garanterar knappast varken arbetsro eller nattsömn. Jag har fått nya grannar i höst som hyr på långtid och har svurit mer än en gång över deras två små skrikiga barn. Men om de byts ut mot festande semesterfirare varje vecka, kanske jag skulle sakna dem.

Mötet lär bli av. Förr eller senare. Och jag inser att jag måste jobba på min strategi. Förbli neutral eller ta ställning och slipa argumenten. Samt infinna mig tidigast en timme efter första ringning. Säkert borde jag också ta med både unge och hund, så kanske jag får gå hem snabbare.

Carin Osvaldsson