Borgmästare gömde sig hemma i 30 år

PLUS Några veckors isolering för att stoppa ett virus står sig slätt jämfört med de tre decennier som Manuel Cortés tillbringade i ett lönnrum utan fönster i sitt hem i Mijas Pueblo. Han var byns siste republikanske borgmästare och när fascisterna vann inbördeskriget gick han under jord, för att inte riskera att gripas av Francoregimen. Han höll sig gömd mellan november 1939 och april 1969.

PLUS Några veckors isolering för att stoppa ett virus står sig slätt jämfört med de tre decennier som Manuel Cortés tillbringade i ett lönnrum utan fönster i sitt hem i Mijas Pueblo. Han var byns siste republikanske borgmästare och när fascisterna vann inbördeskriget gick han under jord, för att inte riskera att gripas av Francoregimen. Han höll sig gömd mellan november 1939 och april 1969.

Manuel Cortés Quero valdes till borgmästare i Mijas 3 mars 1936. Något som åtminstone hans fru Juliana skulle komma att förbanna många gånger under sitt liv. Cortés förnekade aldrig sitt politiska förflutna, även om det skulle komma att innebära ett liv i ett självvalt fängelse, utan vare sig dagsljus, promenader, vänner eller normalt arbete.

När de så kallade rebelltrupperna, ledda av Franco, anlände till Málagaprovinsen flydde Cortés. Först från Mijas till Málaga. Sedan, i takt med Francosoldaternas framfart, vidare till Almería, Valencia och slutligen till fronten i Teruel. När kriget var över reste Manuel till Málaga med en stark längtan efter att återgå till sitt liv med familjen i Mijas. Hans hustru Juliana Moreno López övertalade honom dock att gömma sig.

De två första åren höll sig Manuel gömd hemma hos sin adoptivfar, Fernando Flores, tills Juliana lyckades hyra ett hus på Calle del Capitán Cortés i Mijas Pueblo. Det var verkligen ödets ironi att gatan skulle bli hem för ännu en Cortés, även om ingen visste om det. Under trappan byggde de ett litet rum där Manuel kunde gömma sig för indiskreta blickar och oväntade besök.

Tio år senare köpte familjen Cortés ett eget hus på samma gata. Manuel klädde ut sig till en gammal tant och korsade gatan mitt i natten för att byta sitt fängelse mot ett annat bekvämare, där han kom att tillbringa ytterligare 18 år i skymundan. På andra våningen bakom en garderob, skapade de ett lönnrum utan fönster där Manuel fick tiden att gå genom att lyssna på radio, läsa gamla tidningar och tjurfäktningspublikationer samt fläta korgar, för att bidra till familjens ekonomi. Det enda ljuset att tillgå var artificiellt, men rummet var ändå som en svit, jämfört med hans tidigare gömställen. Nätterna var den enda tid han kunde umgås med familjen och sträcka på sina stela ben.

Inte långt ifrån familjen Cortés hus ligger idag Museo Histórico Etnológico, där Mijas kommun skapat en reproduktion av rummet. Museibyggnaden är för övrigt det gamla rådhuset där Manuel Cortés satt som borgmästare under Spaniens andra republik. Han hann dock bara leda kommunen i drygt ett halvår.

Manuel är långt ifrån ensam huvudrollsinnehavare i dramat i Mijas. Hustrun Juliana bevarade inte bara sin hemlighet i 30 år, dels inför hela byn och dels sina egna släktingar. Hon uppfostrade också ensam parets enda dotter och försörjde familjen genom att dagligen vandra till Málaga för att sälja ägg. Hon var Manuels sjuksköterska när han var sjuk. Inte minst när hans karies förvandlades till tortyr och hon tvingades dra ut hans tänder en efter en. När Manuel blev sjuk gick dottern till läkaren och simulerade samma symtom för att få utskrivet medicin.

Den 28 mars 1969 hörde Manuel Cortés på radion om ministerrådets nya dekret som preskriberade allt som hänt under inbördeskriget. Han läste även om det i tidningen och två veckor senare presenterade han sig på Guardia Civils kasern i Málaga.

Manuel Cortés kunde åter se dagens ljus och återfödas vid en ålder av 64 år. Hans historia blev känd över hela världen som “Mullvaden från Mijas”. Byn fylldes av journalister. Mijas Pueblo var vid det här laget ett livligt turistmål, men nu var det en av kommunens egna invånare som väckte uppmärksamhet efter att tidningen Diario Sur publicerat hans historia på förstasidan 13 april 1969.

Journalisten Juan Mayorga och fotografen Salvador Salas träffade Manuel Cortés på en bar, där han njöt av ett glas vin och ett fat med friterade “boquerones” tillsammans med vänner och familj. För mullvaden var det en stor fest, nästan i klass med ett bröllop, som en liten kompensation för att han inte kunnat närvara vid sin dotters bröllop i kyrkan. Bara firandet i hemmet hade han bevittnat på avstånd genom nyckelhålet i dörren till sitt lönnrum. Manuel lär dagen efter sin frigörelse ha sagt; “I alla fall för mig, är kriget över”. Rädslan och förtrycket var slut även för Juliana och resten av familjen.

Trettio år i fångenskap hade satt sina spår i Manuels fårade ansikte och även i hans sinnelag, men han tog inte avstånd från sin politiska bakgrund. Hans hustru dolde dock inte vilket straff det inneburit att hennes man valts till borgmästare under republiken och uttryckte efter amnestin att hon gärna sluppit alla år av lidande. Manuel satt gömd och var visserligen berövad sin frihet, men det var Juliana som ensam tvingats hantera livet och misstankarna utanför hemmet.

När Cortés lämnat sitt gömställe följde andra mullvadar efter över hela Spanien. Flera filmatiseringar och böcker har berättat mullvadarnas historia, varav Manuel Cortés kom att bli den mest berömde. Den senaste i raden är ”Den ändlösa skyttegraven” (La trinchera infinita), regisserad av Jon Garaño, Aitor Arregi och Jose Mari Goenaga. Filmen hade premiär vid San Sebastiáns internationella filmfestival 2019, där den vann silversnäckan för bästa regissör samt juryns pris för bästa manus. Den är även Spaniens bidrag till Oscarsgalan 2021.

Carin Osvaldsson