Fattiga diskriminerades under spanska sjukan

PLUS Hösten för 102 år sedan pågick kampen mot ett annat virus som värst. En pandemi som liksom den nuvarande, även stigmatiserade den fattigaste delen av befolkningen. Mitt under andra vågen av spanska sjukan 1918, gav borgmästaren i Alicante order om evakuering och rivning av de värst drabbade områdena. En åtgärd som förmodligen tvärtom bidrog till att sprida viruset.

PLUS Hösten för 102 år sedan pågick kampen mot ett annat virus som värst. En pandemi som liksom den nuvarande, även stigmatiserade den fattigaste delen av befolkningen. Mitt under andra vågen av spanska sjukan 1918, gav borgmästaren i Alicante order om evakuering och rivning av de värst drabbade områdena. En åtgärd som förmodligen tvärtom bidrog till att sprida viruset.

I oktober 1918 härjade andra vågen av spanska sjukan för fullt. 1900-talets stora pandemi som dödade mer än 50 miljoner människor världen över, nådde sin kulmen. De kommunala tjänsterna över hela Spanien var totalt överbelastade. Området vid Medelhavet var dock ett av de värst drabbade just under andra vågen.

Det var vanligt att beskylla de fattiga för smittspridningen. I Alicante gick borgmästaren Antonio Bono Luque så långt som att beordra rivning och evakuering av tre kvarter i staden. Det rör sig bland annat om kvarteret Las Provincias, beläget på ena sidan av berget Benacantil, som utgjorde stadens kärna i början av 1900-talet. Beslutet togs vid ett extraordinärt plenimöte där borgmästaren även bad om ekonomisk hjälp från civilguvernören José María Caballero, för att bland annat införskaffa sjukvårdsmaterial.

Enligt mötesprotokollet, som finns kvar i kommunarkivet i Alicante, informerade Bono om att de flesta dödsfallen inträffade på de platser i staden där hygienen var som sämst. Smittans epicentrum var kvarter där bostäderna saknade grundläggande förutsättningar för att vara beboeliga. Det gällde ”rucklen vid foten av slottet Santa Bárbara, där folk bor trångt och i misär, kapabla att själva orsaka den stora förödelse för folkhälsan som vi drabbats av”, citeras Bono i protokollet.

Borgmästarens lösning var att ingripa och göra en totalsanering av hela Las Provincias, övre delen av kvarteret Carmen samt Arrabal Roig, där de värsta smitthärdarna av spanska sjukan i Alicante hade sina fästen.

Utpekandet av de mest utsatta personerna, de värst drabbade, som den främsta smitthärden, var vanligt under spanska sjukan, berättar María Isabel Porras, professor i vetenskapshistoria vid Universidad de Castilla-La Mancha i tidningen El País.
– Epidemier drabbar aldrig alla lika, citeras hon. Effekten är alltid större för dem med få resurser, dålig tillgång till mat och de som bor trångt på små ytor. Något liknande har vi sett under den pågående pandemin, med nedstängningen av vissa arbetarkvarter i Madrid.

María Isabel Porras beskriver hur saneringsplanen för de fattiga kvarteren i Alicante tvingade invånarna att lämna sina hem och bege sig därifrån. I många fall genererade flytten att familjer splittrades och arbetare som kom från andra platser, skickades tillbaka till sina hemorter. Något som sannolikt bidrog till en ökad spridning av viruset, istället för att minska den.

Den sociala stigmatiseringen är inte den enda gemensamma nämnaren mellan de två hälsokriserna. Spanska sjukan hade en första våg på våren som i huvudsak drabbade Madrid, Castilla La Mancha och Castilla y León. Andra vågen som inföll på hösten, var den värsta och slog framför allt mot området vid Medelhavet.
– Befolkningens förflyttningar under sommaren var avgörande, säger Porras. Semester och förflyttningar av unga män som skulle göra sin militärtjänstgöring fick negativa effekter på spridningen.

De uppgifter om dödligheten som Porras besitter, visar att Alicante var den värst drabbade provinsen i det som idag är Valenciaregionen, med 581 döda per 100.000 invånare under piken i oktober. Castellón registrerade 495 och Valencia, 335. Almería kom upp i 988, men allra högst dödlighet hade Zamora, med hela 1.013 avlidna i spanska sjukan per 100.000 invånare under denna månad. Enligt de officiella siffrorna för hela landet, skördade spanska sjukan 1918, 147.114 liv. Året efter dog 21.245 personer och 1920 avled 17.825 personer, i ett land som då hade drygt 20 miljoner invånare.

Under samma plenimöte 1918, bad borgmästaren i Alicante även om resurser för att köpa sanitetsmaterial och desinficering. Det har gått mer än hundra år och åtgärderna för att bekämpa en epidemi är fortfarande de samma. Det rör sig om de vanligaste förebyggande åtgärderna som isolering, karantän, hygien samt sanitet på allmänna platser som rengöring av gator. Det finns inget som tyder på att munskydd användes i Spanien under spanska sjukan, något som dock var vanligt i Frankrike.
– Även då sökte de som galna efter ett vaccin, dock utan framgång, berättar Porras.

Inom det socioekonomiska området är parallellerna mellan de två pandemierna många. Porras beskriver det som att känslan är att vi alltid stöter på samma knäckfråga, motsatsförhållandet mellan ekonomi och hälsa.
– 1918 bad kommunerna om ekonomisk hjälp, krediter och upprättade soppkök. Nu vidtas åtgärder som permitteringar och vi ser återigen de sorgliga köerna av hungriga människor som tvingas be om mat.
Porras nämner dock en viktig skillnad mellan då och nu:
– Under spanska sjukan var det främst den yrkesaktiva befolkningen som avled och effekterna av den lamslagna verksamheten var ännu större än under vårens lockdown.

Sydkusten har tidigare skrivit om skillnaderna mellan den nuvarande pandemin och spanska sjukan åren 1918 till 1920: https://www.sydkusten.es

Carin Osvaldsson