En av de viktigaste åtgärderna och den främsta rekommendationen för att undvika smittspridning är så kallad social distansering. Vi uppmanas hålla oss på minst 1,5 meters avstånd från andra människor. Det är en viktig del i att hindra spridningen av SARS-CoV-2. Samtidigt innebär det fysiska avståndet andra risker och negativa konsekvenser. Främst på grund av bristen på andra människors beröring.

Det var extra påtagligt under vårens hemkarantän, men även under den så kallade nya normaliteten och alla faser däremellan, har de flesta dragit ned på kontakten med andra människor, ansikte mot ansikte. Så till den grad att beröring har blivit en sällsynt, nästintill obefintlig aktivitet.

Det handlar inte bara om sexuella relationer, utan om all slags kontakt hud mot hud; kramar, smekningar och till och med enkla vidrörande. Värst drabbade är de som bor ensamma, äldre människor och sjukhuspatienter som inte kunnat ta emot besök under en längre tid. Resultatet är något som kallas hudhunger, ett neurologiskt syndrom som uppstår vid bristen på fysisk kontakt.

Aurora López, chef för Más Vida Psicólogos förklarar i tidningen El Diario, att den fysiska kontakten människor emellan, hjälper till att reglera känslor, stärker självtilliten, bidrar till en känsla av godkännande och tillhörighet i gruppen samt fungerar som positiv förstärkning.

Forskningen kring effekterna av fysisk beröring startade långt innan pandemin. I mitten av 1900-talet gjorde den amerikanske psykologen Harry Harlow experiment med apor. I ett av dem separerades apungarna från sina mödrar vid tidig ålder, de isolerades och försågs med surrogatmödrar. De var dock inga riktiga apor utan döda ting, en av dem var gjord av ståltråd och den andra bestod av ett mjukt frottétyg. Apungarna valde den senare, trots att ståltrådsmamman var försedd med en flaska med välling. Det vill säga att ungarna prioriterade den fysiska kontakten framför mat.

Vikten av denna kontakt, framför allt för bebisar, bekräftades senare med kängurumetoden, eller hud-mot-hud, som utvecklades av colombianska läkare i slutet av 1970-talet. Den bygger på vikten av hudkontakt mellan för tidigt födda barn och deras mammor. På senare tid har forskningen kring bristen på beröring snarare fokuserat på vuxna i extrema situationer, exempelvis personer som tillbringar lång tid i isoleringscell i fängelse och äldre människor som lever helt ensamma.

Personer med hudhunger visar ofta symptom på depression, enligt Tiffany Field, på Touch Research Institute som tillhör University of Miami. I artikeln i El Diario poängterar hon att hud-mot-hud-kontakt stimulerar trycksensorer under huden, som sänder signaler till vagusnerven i hjärnan. I takt med att aktiviteten i vagusnerven ökar, lugnar sig nervsystemet, hjärtfrekvensen och blodtrycket sjunker och hjärnvågorna visar ett tillstånd av avslappning.

Och inte bara det, även produktionen av stresshormonet kortisol minskar samtidigt som mängden oxytocin ökar. Oxytocin brukar kallas för må-bra-hormonet och utsöndras vid exempelvis sex, förlossning och amning men även vid kramar och bra samtal. Det hjälper oss att knyta an. Fysisk beröring genererar kort och gott välbefinnande. Och bristen på den, kan följaktligen ha motsatt effekt.

Särskilt illa är det om kontakten avbryts abrupt, vilket inträffade för många i och med pandemiutbrottet. Våra kroppar var vana vid en viss nivå av fysisk beröring och kan uppleva en slags abstinens och som en konsekvens därav obehag, stress, ängslan, ångest, ensamhet och sorg.

Enligt psykologen Aurora López, kommer förlusten av fysisk kontakt orsakad av pandemin att få konsekvenser på kort, medellång och lång sikt. På kort och medellång sikt, framför allt av de orsaker som nämns ovan och som många upplevt den senaste tiden. Vilka konsekvenserna blir på lång sikt är svårare att förutsäga, då de beror på många faktorer. Det pågår många studier i ämnet just nu.

Experterna ger följande råd som kan hjälpa till att lindra effekterna av problemet:

- Om du bor tillsammans med någon, närma dig den eller dem, stärk den fysiska kontakten. En enda person kan inte kompensera för det sociala underskottet, men om du kan vara i kontakt med åtminstone någon annan, kommer du att vara bättre känslomässigt skyddad.

- Uttryck dina känslor och din tillgivenhet med ord. I och med att vi inte kan uttrycka dem med kramar, pussar, handskakningar eller andra fysiska gester är det viktigare än någonsin att ta till orden för att visa tacksamhet, tillgivenhet, uppskattning, eller bara enkla fraser som ”jag saknar dig”, ”jag längtar efter dig” eller ”jag önskar jag kunde ge dig en kram”.

- Identifiera känslan och upplevelsen som du har när du föreställer dig att du ger en kram till någon och försök uttrycka den.

- Värdesätt blickarna. Sök ögonkontakt för att läsa av de små gesterna som visar vad den andra känner och för att den andra personen ska kunna tolka dina känslor och upplevelser.

- Le. Även om det sker bakom masken så förmedlas leendet via ögonen. Dessutom har ett leende många hälsofördelar, både för den som ler och för dem runt omkring.

- Förstärk och återgå till andra former av kommunikation såsom att uttrycka dig i skrift, genom musik, genom dans, etc.

- Påminn varandra om att situationen är övergående och att vi i framtiden kommer att kunna återgå till samma fysiska kontakt som tidigare.

- Fantisera om och planera framtida sociala evenemang och möten.

- Klappa dina djur och lek med dem. Om sällskapet av hundar och katter vanligtvis är givande och positivt för hälsan, har det just nu än större vikt.

- Prova självmassage. Att röra sig själv, inte bara för att masturbera, kan faktiskt ha positiva effekter. Självklart är det inte det samma som att någon annan rör vid en, men det kan rent neurologiskt tjäna till att åtminstone lindra hudhungern något.