Ett återkommande fenomen som hänger ihop med den genetiska forskningen kring baskernas ursprung, är att oavsett vad resultaten säger, utnyttjas de i politiska syften. David Comas, född 1969 i Barcelona, ägnade delar av sin doktorsavhandling på 1990-talet åt den baskiska genetiken. Under mer än 20 år har han sett hur hans forskning utnyttjas politiskt, från alla läger. Nu arbetar han på Institutet för evolutionär biologi i Barcelona och det är även Comas som har lett den nya studien som publicerades i den vetenskapliga tidskriften “Current Biology” i mars.

Studien bygger på analyser av mer än 2.000 både nya och gamla DNA-prov. Å ena sidan bekräftas baskerna genetiska säregenhet i Europa. Å andra sidan visar analyserna att denna singularitet inte beror på ett extraordinärt ursprung, utan helt enkelt på en högre grad av isolering under järnåldern för omkring 2.500 år sedan. Det skriver tidningen El País.

– Baskerna är inga marsmän, poängterar Comas.

Och slutsatserna kan vinklas lite olika, beroende på vem det är som tolkar dem.

– Skillnaderna vi har observerat kan förstoras eller förminskas, citeras Comas i El País. Rubriken på nyheten kan visserligen vara att det visst finns en baskisk genetisk säregenhet, att de skiljer sig. Eller så kan man välja att fokusera på att den genetiska grunden är samma som för resten av spanjorerna, att baskerna till syvende och sist är likadana som alla andra.

Baskernas ursprung har fascinerat forskare sedan 1800-talet. Den franska antropologen Paul Broca smög sig en natt 1862 in på kyrkogården i Zarautz för att stjäla kranium, som han skulle använda för att studera de förmodade baskiska särdragen. Juan José Ibarretxe, den baskiske regionalpresidenten mellan 1999 och 2009, hävdade att det baskiska folket hade en 7.000 år lång historia. Det var en del i hans politiska budskap som separatist. Enligt dåvarande partiledaren för det baskiska nationalistiska partiet PNV, Xabier Arzalluz, var baskerna det äldsta folket i Europa, med egna förhistoriska rötter.

Tolkningen av den mänskliga arvsmassan målar dock upp en helt annan bild. Det menar i alla fall den baskiske genetikern Íñigo Olalde. För omkring 7.000 år sedan kom till Iberiska halvön grupper som var genetiskt mycket lika de neolitiska populationerna av bönder och boskapsägare i Anatolien. Här blandades de med urinvånarna som var jägare och samlare från mesolitiken, den föregående tidsperioden.

Resultatet blev ett folk som hade 80 procent neolitiska rötter och 20 procent lokala mesolitiska anor. Olalde återskapade tillsammans med sitt forskarlag på University of Harvard 2019 hela den genetiska historien på den iberiska halvön. Han berättar att det senare, för omkring 4.500 år sedan, började komma grupper som härstammade från Jamnakulturen. De var nomader som lämnade stäppen i nuvarande Ryssland, för ungefär 5.000 år sedan.

Efter denna fusion blev den genetiska produkten ett folk som hade 40 procent främmande ursprung och 60 procent av den befintliga inhemska befolkningen. Detta är den vanliga genetiska grunden för alla folk på den iberiska halvön, inklusive baskerna.

Enligt Olalde visar den nya studien att baskerna visserligen skiljer sig genetiskt från övriga folk på Iberiska halvön, men inte så mycket som man tidigare trott. 

– För några årtionden sedan sas det att baskerna kom från jägar- och samlarfolken vilket sedan visade sig vara fel. Sedan sas det att de kom från neolitikerna vilket inte heller stämmer, citeras Olalde i El País.

Comas studie lägger fram tesen att språket kan ha fungerat som en kulturell barriär som bidragit till den baskiska isoleringen sedan järnåldern, exempelvis under perioder av romerskt och muslimsk styre. Klart är att historien om den baskiska genetiken är full av motstridiga fakta och att forskarna själva är föga intresserade av den politiska propagandan som deras verk ofta förvandlas till.

Biologen Ana María Aransay som verkar på det biomedicinska forskningscentret i Derio, Biscaya, beklagar sig över den politiska användningen av de genetiska studierna.
– Jag är intresserad av historiskt isolerade populationer eftersom de på grund av inavel har unika varianter av sjukdomar. Det finns exempelvis en variant av Parkinsons sjukdom som har ett eget namn på baskiska, El Dardarín. Politik bryr jag mig inte om över huvudtaget, citeras Aransay i El País.

Den mexikanska biologen Cristina Valdiosera, vid Universidad de Burgos, bevisade 2015 att baskerna inte hade så lång historia som många tidigare trott. Hennes forskning minskade den antagna åldern till 5.000 år. Íñigo Olaldes lag från Harvard minskade den ytterligare 2019, till mellan 2.000 och 2.500 år, vilket nu även styrks av David Comas studie. Valdiosera sammanfattar det så här:
– Övriga iberiska folk började skilja sig från baskerna från och med järnåldern, för att de då började influeras genetiskt av andra folk, som de muslimska och de romerska. Det är baskerna som frusit i tiden.