Sjukhuset “El Hospital Sueco-Noruego” föddes ur den skandinaviska solidariteten och invigdes för 84 år sedan. Det var den 25 april 1937. Dagen efter bombades den baskiska byn Guernica av den tyska Kondorlegionen och italienska Aviazione Legionaria. Det italienska flygvapnet, som hade sin bas på Balearerna, bombade även Alcoy vid sju olika tillfällen. Mer än 30.000 kilo sprängmedel släpptes över staden. Den 22 september 1938 träffades även det svensk-norska sjukhuset, som då hade döpts om till Hospital Militar Base.

Men vi ska inte gå händelserna i förväg. Historikern Àngel Beneito Lloris ägnade flera år på 1990-talet åt att samla ihop fakta och vittnesmål om den svensk-norska institutionen och kom senare att skriva en bok tillsammans med norrmannen Jon Olav Myklebust, “Escandinavos en Alcoi: solidaridad internacional en tiempo de guerra” (Skandinaver i Alcoy: internationell solidaritet i krigstid).

Beneito berättar om sina fynd i en artikel i tidningen El Diario. Han insisterar på att just skandinaver alltid varit pionjärer när det gäller humanitärt bistånd. Den enda möjliga föregångaren till hjälpsändningen till Alcoy ägde rum två år tidigare, när skandinaver hade lett biståndet till Etiopien efter Italiens invasion.

Beneito höll egentligen på med forskning kring hur epidemier och smittspridning hade påverkat livet i Alcoy, när han snubblade över historien om det svensk-norska sjukhuset. Han lyckades finna några av de lokala sjuksköterskor som hade arbetat på centret, men de kunde inte bidra med mycket mer än det han redan hade funnit i arkivet.

De bristfälliga informationen föranledde honom att resa till Sverige och Norge, där han lyckades lokalisera dokumentation i bland annat kommunala arkiv med specifika uppgifter om vilken typ av bistånd länderna hade erbjudit. Han träffade även barn till några av de svenska läkare och sjuksköterskor som tillbringat flera månader i Alcoy.

Den skandinaviska arbetarklassen hade gjort republikanernas sak till sin. De demonstrerade till försvar för den spanska republiken, på plakaten stod budskap som “Deras kamp är vår”. Snart bildades särskilda biståndskommittéer i både Sverige och Norge som bestod av politiker, fackförbund, folkrörelser och progressiva kulturpersonligheter som gick ihop för att samla in pengar till Spanien.

Den solidariska rörelsen växte så mycket att kommittéerna slog sig samman och bildade en gemensam svensk-norsk kommitté för Spanieninsamlingen. Kommittén skrev ett brev till spanska republikens hälsovårdsminister Federica Montseny och erbjöd sig att sätta upp ett sjukhus med hundra sängar. Helt gratis och ackompanjerat av ett kirurgteam, ambulanser, moderna apparater och röntgen.

Åtagandet handlade om att bidra med hälso- och sjukvårdspersonal i ett halvt år och när sjukhuset var monterat och fungerande, skulle det överlämnas till republikens säkerhetsstyrkor. Villkoret var att platsen där det installerades, skulle vara en fristad, ha tågförbindelse samt att byggnaden skulle vara i gott skick.

Ministern accepterade villigt förslaget och avsatte för ändamålet en helt ny byggnad avsedd att hysa en industriskola i Alcoy, en stad med 43.000 invånare fem mil norr om Alicante stad. Den ursprungliga planen förändrades och antalet sängar utökades till 750. Sjukhuset hade dessutom en egen lantgård med kycklingar, ankor och grisar för att vara självförsörjande, undantaget de livsmedel som transporterades dit i konserver.

Det skandinaviska vårdteamet bestod av 30 sjuksköterskor och läkare. Den tiden de var på plats genomfördes 1.224 operationer, under vilka det endast avled sju personer. När de reste tillbaka till Norge och Sverige, lämnade vårdteamet över sjukhusledningen till den ansedde läkaren Manuel Bastos Ansart, expert på behandling av krigsskador, som flyttade dit från militärsjukhuset i Madrid.

Alcoy bombades som sagt vid flera tillfällen och 22 september 1938 träffades även det svensk-norska sjukhuset, då Hospital Militar Base, av en pjäs. Bomben dödade flera av de inlagda. I en ny attack, i oktober samma år, förstördes delar av byggnaden. Hälsovårdsmyndigheterna valde att evakuera sjukhuset. En del av de skadade flyttades av kirurgpersonalen till ett tältsjukhus i Onteniente, tre och en halv mil från Alcoy. Andra följde med läkaren Bastos till ett litet konvalescenthem i Villajoyosa vid kusten.

I och med segern för de nationalistiska rebellerna, omvandlade generalen Francisco Franco sjukhuset i Alcoy till fängelse. Det fick namnet Generalísimo och där ska i huvudsak ha suttit borgmästare, kommunalråd och fackföreningsmedlemmar. Några av dem lyckades fly medan andra, som Alcoys borgmästare Evaristo Botella Asensi, avrättades. Läkaren Bastos Ansart greps och dömdes till tolv års fängelse för medhjälp till republikanerna.

Under Francotiden återgick byggnaden så småningom till att få den funktion den en gång hade byggts för, nämligen industriskola. För närvarande tillhör den Universitat Politécnica de Valencia. Än i dag är platsen föremål för gester av uppskattning och hyllningar till skandinavernas solidaritetshandling.