När DIY inte är rätta vägen

PLUS CARIN OSVALDSSON Idag ska jag avslöja en riktigt pinsam sak. Det rör något så privat som min egen ekonomi och visar på ett ganska stort mått av idioti från min sida. Men jag bjuder på det, då jag tror att det kan fungera som tankeställare och om inte annat kanske får någon av er att dra på munnen. Eller skaka på huvudet. Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Även om slutklämmen faktiskt ser ut att sätta en positiv punkt för denna sedelärande anekdot.

PLUS CARIN OSVALDSSON Idag ska jag avslöja en riktigt pinsam sak. Det rör något så privat som min egen ekonomi och visar på ett ganska stort mått av idioti från min sida. Men jag bjuder på det, då jag tror att det kan fungera som tankeställare och om inte annat kanske får någon av er att dra på munnen. Eller skaka på huvudet. Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Även om slutklämmen faktiskt ser ut att sätta en positiv punkt för denna sedelärande anekdot.

Jag har som de flesta av er redan vet, bott i Spanien i snart 18 år. Jag är numera en medelålders kvinna, en beteckning som inte alls känns som jag, men i vilket fall som helst är jag alltså mer än vuxen. Jag har sedan jag var ung, varit rätt om mig och kring mig som man säger. Jag löser det mesta som kommer i min väg och har egentligen aldrig haft någon annan än mig själv att luta mig tillbaka mot.

Min första tid i Spanien fixade jag själv sådant som NIE-nummer, residencia, hyreskontrakt, bankkonto, etc. När jag så småningom köpte hus och sedan blev egen företagare har jag visserligen haft viss professionell hjälp, men på det stora hela har jag stått på egna ben. Jag har dock aldrig deklarerat själv.

I Sverige var det ju redan för 20 år sedan så himla enkelt att jag aldrig ens skulle tänkt tanken att anlita någon, men här var hela processen höljd i dunkel för mig. För att värna min sinnesro kändes det mer än värt de cirka 50 euro jag har betalt varje år för att få deklarationen gjord.

Jag har ganska ofta fått restskatt. Och i takt med att jag lagt allt fler år i Spanien bakom mig, har känslan av skam över att jag inte har kontroll över min deklaration, vuxit. Inte så att jag inte litar på att den gjorts på rätt sätt, men det har liksom skavt lite att jag inte klarat det själv, eller ens försökt. Det handlar inte om kostnaden utan om att jag är en DIY-tjej. Jag kan själv.

I år hade dessa tankar grott länge nog och jag bestämde mig för att det var dags. När jag i våras skrev en notis för Sydkusten om hur enkelt det numera är att logga in på skattemyndigheten, tyckte jag att inte det fanns någon ursäkt längre. Det började med att jag loggade in för att se att mina instruktioner i artikeln, faktiskt fungerade i praktiken. Och väl inne låg ju deklarationen där, färdigifylld och bara väntade på att signeras digitalt och skickas iväg.

Jag funderade ganska länge, flera veckor, innan jag vågade mig på att trycka på knappen. Och det är inte så att jag inte tittade igenom den överhuvudtaget. Men faktum är att det var rätt mycket jag inte förstod, trots att jag i princip är flytande i spanska. Dessutom var den ju redan ifylld och då min situation inte hade förändrats i någon enda bemärkelse jämfört med de närmast föregående åren, utgick jag faktiskt ifrån att allt var som det skulle. Till slut bestämde jag mig för att lita på att det var korrekt och klickade på sänd. Jag fick 160 euro i restskatt som jag delade upp i två avbetalningar.

Några veckor senare pratade jag med min “gestoria” i ett annat ärende. Jag är ju egenföretagare och de gör mina momsdeklarationer, normalt sett även min privata skattedeklaration. Under vårt samtal dök det upp ett frågetecken kring en faktura från förra året. Min gestor bad mig skicka deklarationen jag gjort, så han kunde kontrollera att allt var i sin ordning. Redan här började jag känna mig lite dum och ana ugglor i mossen. Och värre blev det.

Efter några dagar återkom han och sa att jag deklarerat som om jag vore anställd, inte egen och att det mesta i deklarationen jag skickat in, var helt fel. Eftersom det skulle ta honom mer tid att rätta till det i efterhand, var han tvungen att fakturera mig mer än han normalt sett gör för en privat deklaration.

Det mest pinsamma av allt är faktiskt att han när han var klar med sina beräkningar, upptäckte att jag hade rätt till återbäring på mer än 1.000 euro, istället för den restskatt på 160 euro som jag hade godkänt och delvis redan betalat. Hade det korrigerade resultatet varit det omvända, hade det räckt att skicka in en notis till skattemyndigheten och sedan göra kompletterande inbetalning.

Eftersom det nu istället är jag som ska få pengar, blir det dock sannolikt tal om en regelrätt inspektion innan jag får dem. Men det kan jag ju inte säga så mycket om, där jag står med svansen mellan benen. Jag har lärt mig min läxa. Mitt försök att ta kontroll slutade mest i kaos och det får vara sista gången jag gör det själv. Det bästa är att jag hädanefter vet varför jag betalar för tjänsten.

Fotnot: DYI står för Do it yourself, Gör-det-själv och innebär att skapa, bygga, förändra eller reparera något utan direkt medverkan av experter eller yrkesfolk.

Carin Osvaldsson