Lika begränsad som jag känner mig under de varmaste sommarmånaderna när det gäller att röra mig och hitta på saker, lika fri och äventyrlig känner jag mig när det blir höst. Det är som om någon låst upp en osynlig fotboja och jag spritter av glädje och har lust att se nya platser, men även besöka mina gamla favoriter.

Jag vet inte om det är åldern eller det faktum att jag bor i ett rätt tätbebyggt område, men naturen är något som blivit allt viktigare för mig. Det behöver absolut inte vara vildmark utan tecken på mänsklig närvaro, men jag vill bort från de akustiska föroreningarna. Främst trafiken men även de tjutande byggkranarna och annat buller.

När det fortfarande är varmt som nu i september/oktober, är det allra bästa att bege sig till en plats där det finns vatten. Stranden kan tyckas vara det självklara valet. De inom lagom avstånd som får högst naturpoäng är såklart vilken strand som helst i Cádizprovinsen, eller på andra hållet i Maro exempelvis. Och faktiskt har vi åkt ett par gånger ända bort till San José i Almería, precis i slutet av sommarsäsongen innan allting stänger. Det var fantastiskt.

Bland de mer närliggande ständerna som andas natur, finns självklart stranden nedanför Dunas de Artola i Marbella, som är en stor favorit. Samt även de steniga små vikarna vi har i Benalmádena. Där är det oftast väldigt lite folk under vinterhalvåret, vilket förhöjer känslan.

Men det går att få vatten även inåt landet och då blir ju helhetsupplevelsen mer av en riktig utflykt. Costa de Sol i all ära, men ibland måste man faktiskt komma härifrån och andas riktig lantluft. Då åker vi gärna till Tolox, klär oss i badkläder och gympaskor och följer floden från den gamla kurorten Balneario de Tolox. Vi har åkt dit tre år i rad just i september, så nu kan vi nog betrakta som en tradition för att inviga hösten och utflyktssäsongen.

Barranco Blanco i Coín har varit stängd under pandemin men verkar vara öppen igen. Det är också en mysig utflykt om man vill både vandra och svalka sig samtidigt. Det kan dock vara mycket folk där så länge det är badväder. Tro det eller ej, men Rio Chillar i Nerja har jag fortfarande inte upplevt. Den är däremot fortfarande stängd på grund av Covid. Men det är ändå härligt att ha bott så länge på en plats och ännu ha saker kvar att utforska.

Så fort det blir svalare på riktigt så drar jag ut på picknick eller vandring, lite beroende på sällskapet, i skogen. Min son är inte alltför glad i att promenera. Klättra på halkiga blöta klippblock går däremot bra, eller lämna leden och gå off-pist i skogen.

Jag har åkt en del till Refugio de Juanar i Ojén, som jag tycker är fantastiskt, men har på senare år blivit bättre på att inte gå över ån efter vatten. Jag åker numera gärna 15 minuter upp på berget till Sierra de Mijas. Där finns fler leder och kilometrar att vandra, än jag i alla fall hittills hunnit med. Utsikten är hänförande och det går att söka skugga, vilket är tacksamt om man som jag inte är så morgonpigg.

Något jag längtar enormt efter är ett besök i kopparskogen. El bosque del cobre är benämningen på kastanjeskogen i Valle del Genal i Serranía de Ronda när den exploderar i en symfoni av gult, orange och ockra i november. Förra året satt vi i perimeterkarantän precis under dessa veckor och vi kunde inte lämna Benalmádena. Men den som väntar på något gott…. För två år sedan gjorde vi däremot en minnesvärd utflykt till Pujerra och Igualeja.

Jag fick några vackra bilder, men hade däremot åkt iväg utan både kontanter och picknick. Ingen restaurang tog kort och någon uttagsautomat fanns inte. Möjligen har detta ändrats i och med pandemin, men ta med riktiga pengar, det är min rekommendation. Till slut fick vi en sen lunch på Venta El Madroño. Den var värd väntan. Vi satt i baren och åt hemlagade tapas medan brasan sprakade i hörnet och vinden ven utanför.

I januari varje år åker vi till Guaro. Parkerar bilen i byn, promenerar ut på grusvägarna och njuter av mandelträdens blomning. Även det fick vi stå över i år på grund av nedstängningen. Utflyktssäsongen här är lång, men var plats har sin höjdpunkt. Det gäller att å ena sidan hitta sina egna guldkorn och när på året de gör sig som bäst, å andra sidan försöka undvika den värsta trängseln och kustbornas anstormning till Andalusiens små juveler. Som inte är färggranna utan sobert vita mot den gula, bruna och gröna bakgrunden.