Här följer några av de största bolagskrascherna sedan Spanien blev en demokrati, enligt tidningen El País.

1983: José María Ruiz-Mateos, Rumasa
Holdingbolaget Rumasa, som vid sin topp innefattade 700 företag, grundades av den spanske entreprenören José María Ruiz-Mateos och konfiskerades av den spanska regeringen den 23 februari 1983. Det är trots omfattningen endast den näst mest kända händelsen benämnd 23-F i Spaniens historia, då kuppförsöket i parlamentet inträffade samma datum två år tidigare. Utredningen påvisade ett underskott på mer än 111 miljarder pesetas och dessutom en skatteskuld på cirka 20 miljarder pesetas. Holdingbolaget var så omfattande att det 1982 stod för två procent av Spaniens BNP.

Ruiz-Mateos flydde landet men fängslades senare i Spanien. Han frisläpptes och när rättegången startade dök han vid ett tillfälle upp utklädd till stålmannen för att väcka uppmärksamhet. Det fick han även när han försökte tilldela dåvarande finansministern Miguel Boyer ett knytnävsslag i ansiktet. Han friades av högsta domstolen 1999 och lyckades bli invald i EU-parlamentet, men trots en livslång kamp fick han aldrig upprättelse för konfiskeringen. Däremot bildade han en nytt bolagsnät kallat Nueva Rumasa, som befinns ha svindlat tusentals småsparare. Ruiz-Mateos hann avlida innan han ställdes inför rätta på nytt, men hans söner genomgår långa juridiska processer.

1984: Jordi Pujol, Banco Catalana
Den mångårige katalanske regionalpresidenten Jordi Pujol och hans familj har fallit till föga de senaste åren, på grund av avslöjanden om omfattande korruptionsbrott. Innan han gav sig in i politiken var han dock även indragen i skandalen Banca Catalana, som avslöjades året efter Rumasa 1984.

Banca Catalana bestod av fyra affärsbanker och en industribank, utöver moderbolaget. Det leddes av Jordi Pujol som verkställande direktör och huvudägare mellan 1974 och 1976.

Skandalen blev känd när Banco de España fann ett underskott på mer än 100 miljarder pesetas, vid en inspektion. En siffra som bankägarna menade hade manipulerats av den spanska regeringen. En extern revision bekräftade dock underskottet.

I juli 2014 medgav Jordi Pujol ett skriftligt brev att han i 34 år, inklusive 23 år som regionalpresident i Katalonien, haft hemliga utländska bankkonton med miljoner euro som påstods vara ett arv från hans far. I uttalandet bad han om ursäkt för att han inte redovisat dessa tillgångar.

1993: Banesto, Mario Conde
Vid tidpunkten för det historiska tillslaget mot banken 1993 var Banesto den tredje största finansiella koncernen i Spanien. Den hade cirka 1.770 kontor samt var det femte största bolaget på den spanska börsen.

Conde och hans ledningsgrupp dömdes inledningsvis till tio års fängelse och fick senare straffet förlängt till 20 år av Högsta domstolen. Han tjänade dock inte mer än elva år och uppges ha varit en lyxfånge med skandalösa förmåner i anstalten. Conde dömdes för bland annat bedrägeri och för att ha genererat ett underskott på 605 miljarder pesetas (3,6 miljarder euro) i vad som enligt expertkällor endast var toppen på ett isberg.

2012: Bankia, Rodrigo Rato
Rato hade varit en lovprisad finansminister och vice regeringschef under José María Aznar mellan 1996 och 2004. Han tackade nej till att ta över partiledarposten och blev istället ordförande i Internationella Valutafonden IMF, som han dock lämnade i förtid av oklara orsaker. Han blev senare handplockad av dåvarande regeringschefen Mariano Rajoy för att leda omvandlingen av sparbanken Caja Madrid till börsnoterade Bankia. Den 4 juli 2012 delgavs Rato tillsammans med 30 andra tidigare medlemmar i bankens styrelse misstanke om falsk bokföring, i syfte att locka investerare. Under 2011 hade Bankia redovisat vinster på 309 miljoner euro; efter att Rato avgick ändrades siffran till tre miljarder euro i förluster. Anmärkningsvärt nog friades alla i den senare rättegången.

Däremot fälldes Rato och större delen av de tidigare styrelsemedlemmarna i ett ett tidigare mål. Det påvisades nämligen att de beviljat sig själva svarta representationskort som de tillsammans belastat med mer än 15 miljoner euro för en rad olika utsvävningar. Rato dömdes till 4,5 års fängelse, ett straff som han hunnit avtjäna. Hans företrädare som styrelseordförande i Caja Madrid, Miguel Blesa, tog livet av sig med ett jaktgevär innan han börjat tjäna sitt straff.

2021: Abengoa, Felipe Benjumea
Abengoa är ett spanskt multinationellt företag som satsat stort på senare år på grön energi. Företaget grundades 1941 och har haft sitt säte i Sevilla. Den senaste styrelseordföranden Felipe Benjumea var son till företagets, grundare Javier Benjumea Puigcerver. Felipe höjdes till skyarna för att ha gjort Abengoa till en universell modell som framhållits som ett exempel av bland annat Barack Obama. Den lysande stjärnan slocknade dock snabbt och Felipe tvingades avgå efter att Abengoas aktier kollapsat första gången 2015. Bolaget gick sedermera i konkurs med en skuld på 27 miljarder euro. Efter upprepade konkurser och räddningspaket under sex års tid avyttrades Abengoa definitivt i februari 2021. Det uppges vara den näst största företagskraschen i spansk historia. Nyligen meddelade Sevillas åklagarmyndighet att de funnit bevis för att Abengoas ledning begått brott, efter att den första ekonomiska omstruktureringen genomfördes.

Andra uppmärksammade bolagsskandaler:

1994: Ibercorp, Manuel de la Concha
Entreprenören dömdes för skattebedrägeri och dokumentförfalskning. Ibercorp visade sig ha skatteskulder på närmare 1,6 miljarder pesetas. De la Concha och hans kumpaner förbjöds att inneha ansvarsposter i finansiella företag under fem år. Ibercorp fick böta 1,3 miljarder pesetas för prismanipulation, simulering av överföring av andelar och försvårande av inspektion.

2001: Gescartera, Antonio Camacho
Åklagaren yrkade på att Gescartera under nio år bedragit sina kunder genom att vidarebefordra pengar till skalföretag och utöva ett pyramidsystem. Styrelseordföranden Antonio Camacho dömdes 2008 till elva års fängelse för förskingring och dokumentförfalskning. Han släpptes ut ur fängelset 2016.

2010: Marsáns, Gerardo Díaz Ferrán
Ferrán anklagades för bland annat penningtvätt och integration i en kriminell organisation. Han erkände brotten och dömdes i juli 2015 till fängelse i fem och ett halvt år och böter på 1,2 miljoner euro. Förutom tömningen av Marsáns dömdes han för bedrägeri mot statskassan vid köpet av Aerolineas Argentinas 2001, för vilket han dömdes att betala 99 miljoner euro. Díaz Ferrán var när skandalen avslöjades ordförande i arbetsgivarföreningen CEOE.

2013: Pescanova, Manuel Fernández Sousa
Fernández de Sousa dömdes för att ha förfalskat konton, bedrägeri och insiderbrott. Han hade dock modet att kräva 663.119 euro från det galiciska företaget Pescanova för en påstådd regelvidrig uppsägning. I februari 2013 undvek företaget att redovisa räkenskaperna för 2012. Ett underskott på 1,67 miljarder euro och en skuld på 3,64 miljarder upptäcktes vid en senare granskning.

2017: Banco Popular, Ángel Ron
Den sista styrelseordföranden för den av Santander numera uppköpta Banco Popular, Ángel Ron, anklagas för trolöshet mot huvudman, förskingring och bokföringsbrott. Banco Popular gav bland annat omfattande och godtyckliga lån för fastighetsspekulation till små och medelstora företag. Det ledde banken in i en djup finanskris, som slutade med att Santander 2017 köpte hela bankgruppen (med dess skulder) för en euro.