Jag tror på att hundar, eller rättare sagt deras ägare, måste tränas. Coco var ungefär fem månader gammal när hela familjen föll pladask för honom på hundsheltret i Marbella och den vecka som vi själva gav oss för att ta en ordentlig funderare kring en eventuell adoption blev endast till ett par dagar. Han var ju så liten och gullig.

Det blev faktiskt några träningssessioner till en början med de svenska hundskötarna Joy och Stefan på JSM Dog Centre, i sällskap med hundar som de flesta var både två och tre gånger så stora som Coco. Men som det mesta rann träningen ut i sanden. Jag försökte vara strikt och konsekvent hemma, men med två tonåringar i huset så var detta en omöjlig uppgift.

En konsekvens av den bristfälliga träning som Coco fått är alltså att han inte äter när han ska. Han föredrar att först spana om han finner något som är smaskigare än torrfoder, innan han resignerar sig till sin skål. Vi ger honom visserligen aldrig mat vid bordet, men då min yngsta dotter har en funktionsnedsättning faller ofta någon rest ned på golvet under måltiden och försvinner med vindens fart.

Resultatet är sålunda att torrfoderskålen blir stående oäten många timmar. Jag vet att den borde plockas bort så fort den ignoreras, men säg det ni till mina nu 28 år gamla tonåringar!

Faunan i vårt kvarter har inte varit sen att utnyttja situationen. Numera är dörren till vår tvättstuga, där hundskålen står, som ett vattenhål i ett naturreservat i Kenya. De mest exotiska fåglar låter sig väl smaka, eller om jag ska vara uppriktig rör det sig mest om duvor och en eller annan koltrast.

De vill dock vara ostörda för att våga sig fram. Oftast är det fri lejd till skålen då balkongdörren står öppen om sommaren. Men det händer ju att vi själva befinner oss på terrassen. Ofta när jag sitter endam tidigt och äter frukost hörs ett plötsligt flaxande och en duva eller två sätter sig på balkongmuren. Så får de syn på mig och jag kan riktigt läsa deras tankar: ”Vad sjutton gör DU här! Har du inget bättre för dig?

Dessa fågelepisoder väcker Sverigeminnen hos mig, där jag genomlevt mina egna tonår. På vintern lade vi alltid ut inköpta talgbollar till småfåglarna och det var med en känsla av barmhärtighet som man beskådade sparvarna från det frostiga köksfönstret, när de petade i sig smeten.

Det blev ett tiotal år och framför allt vintrar för mig i Sverige, innan jag flydde tillbaka till Spanien där jag föddes och växte upp. Fortfarande idag minns jag dock ofta de mörka svenska vintrarna, där jag trots att det bara var i Stockholmstrakten fick uppleva ner till 30 minusgrader.

Det är vad jag sitter och tänker på när de spanska duvorna norpar min andalusiska hunds frukost, eller om det möjligtvis är gårdagens middag som fortfarande står kvar. Jag borde egentligen ta bort skålen, men då får väl duvorna spader.