Det som hände var att jag parkerade bilen en liten bit ifrån idrottsplatsen i Benalmádena Pueblo. Jag hade tittat fel på klockan, kommit för sent till skolan och vi hade ganska bråttom. Medan Iván bytte om i bilen, organiserade jag våra saker i bagageluckan. Mer än att jag ångrar att jag sedan lämnade datorn i bilen, ångrar jag just detta moment, för jag är rätt säker på att tjuven såg vad som fanns och var jag lade pinalerna. Datorväskan som innehöll en Macbook med laddare, låg längst ned för att inte synas, med skolväskan över.

Iván spelade hockey och jag gick på promenad. När vi kom tillbaka till bilen 1,5 timme senare, var datorväskan tom. Jag blev så chockad att jag liksom inte riktigt förstod vad som hänt. Hade jag sprungit från kontoret med bara väskan? Stod datorn kvar på skrivbordet på jobbet? Enda tecknet på att något inte stod rätt till var att dörren på förarsidan inte gick att öppna utifrån.

Denna koppling gjorde jag först några minuter senare. Jag kör nämligen tillfälligt runt i en gammal skrotbil, en hyrd sådan, i väntan på en ny leasingbil. Så jag har just nu en mycket välanvänd Kia Picanto som man öppnar med nyckel. Det mesta låter och skramlar om den och att låset plötsligt lagt av, förvånade mig föga. Men det var alltså manipulerat. Allt utom datorn och tillhörande sladd var kvar. Till och med Iváns betydlig nyare iPad. Antagligen räddades den av sitt barnsliga skal som får den att se ut mer som en barnbok än en iPad. Den låg löst i bagageluckan, så en får vara glad för det lilla.

Den här typen av händelser gör mig totalt förvirrad. Som om min hjärna på något vis hängde ihop med den försvunna hårddisken och blev totalt blank. Tur att jag fått en son som ärvt ett lite mindre dramatiskt sinne och kramade mig farbroderligt. Han frågade dock nyfiket vad jag höll på med när jag från hans iPad skulle tömma min Macbook på distans. Vid det laget på gränsen till nervsammanbrott. Jag skrek med darrig röst att jag tar bort saker från min dator så tjuven inte kommer åt dem, men jag vet inte hur det fungerar och kan inte förklara vad jag gör! Iván lämnade mig ifred och satte sig och väntade i soffan. På middagen och på sin iPad.

Jag kunde även fylla i ett meddelande som skulle visas på skärmen i samband med att datorn kopplas upp och tömningen automatiskt startar. Mala persona, skrev jag fantasilöst men hämndlystet. Det var det värsta min blankspolade hjärna kunde tänka ut. Jag hade velat lägga in en serie mindre vackra emojis också, men hade inte tålamod med mig själv för mer än detta kraftord, mala persona. Jag fick säkert tjuven att minst skita i brallan av denna förbannelse.

Två gånger försökte jag göra en polisanmälan online, innan jag gav upp. Det fick bli ett gammalt hederligt besök på polisstationen dagen efter. Något som dock gick betydligt smidigare än jag förväntat mig. Jag får ju inte ut något på försäkringen för en över fem år gammal Macbook - även om den fungerade helt perfekt och värdet för mig därmed var det samma som för en ny - men man vet aldrig vad polisen hittar. Min kollega blev bestulen i bilen för några år sedan, på dator och två kameror. Hon fick tillbaka allt innan hon ens hade hunnit göra polisanmälan. Men hon hade klistrat fast sitt visitkort på datorn och gick därmed att få tag på.

Det var genom samma kollega som jag fick min varning. Flera gånger de senaste veckorna har hon nämnt denna händelse. Inte som en uppmaning till mig utan mer som en reflektion över varför hon ibland lämnar datorn på kontoret om hon inte ska köra direkt hem exempelvis. Jag tycker att jag kunde varit mer mottaglig för detta subtila budskap. Samtidigt vet jag varför jag inte lyssnade. Jag har för mycket att göra för fjanterier helt enkelt, jag accepterar det inte. Jag vill ha med mig datorn hem, jag vill inte köra omvägar och jag vill inte gå runt som en packåsna. I själva verket har jag lämnat min dator i bilen så många gånger att jag rent statistiskt säkerligen borde ha blivit rånad för länge sedan. Det är bara att betala priset. Smakar det så kostar det.

Jag lade ut en ilsken kommentar på Facebook, bland annat för att påminna vänner och bekanta om detta viktiga som alla redan vet, lämna inte saker i bilen! Varpå någon kommenterade att det var det första hen lärde sig när hen åkte utomlands. Var är egentligen utomlands? Bilstölder sker även på Värmdö. Och säkert i Eslöv också. Men det är väl konstigt det där, att folk alltid tror att det är farligare och finns fler risker på platser de inte känner till?

När jag flyttade från Ängelholm till Stockholm 2000 minns jag hur min frisör i småstaden undrade om jag inte var rädd. Rädd för vaddå? För storstaden. När jag reste runt i Mexiko 2002 var jag beredd på det mesta, men blev inte av med en enda peso. Däremot blev jag bestulen på min handväska så fort jag kom hem till Solna. När jag satt på mitt första flyg ned till Málaga 2003, satt jag bredvid en svensk dam som ägnade hela resan åt att skrämma upp mig med hur farligt det var i Málaga. Risken att bli rånad och våldtagen verkade större än chansen att inte bli det.

Det är klart att man ska vara försiktig på nya platser och använda sitt sunda förnuft. Men jag är ändå rätt så glad över min naivitet som flera gånger tagit mig utanför min comfort zone. Bland annat när jag var i Cusco i Peru och promenerade runt i kvarter som tydligen inte alls var rekommenderade för en turist som mig med systemkameran på magen. Men jag är tacksam över att ha sett något mer än turiststråken. Så även i Málaga.

En stad som visserligen var lite mer ruff då än nu. Men det enda jag någonsin råkat ut för, var ett inbrott i min lägenhet i Pedregalejo för många år sedan. Jag hade för (o)vana, att aldrig stänga igen gallergrindarna på balkongen. De satt utanför skjutdörrar av englasfönster som knappt gick att dra igen helt. Lägenheten låg på första våningen. Det var ju bara att kliva in, ta det som låg framme och gå ut genom ytterdörren på andra sidan vardagsrummet. Vilket var precis vad som hände.

Efter det började jag låsa gallergrindarna på natten och jag har även larm där jag bor nu. Inte för att jag är rädd, men för att man ändå kan ta de medel som står till buds för att minska de redan små riskerna ytterligare lite. För obefintliga är de såklart inte. Problemet är väl att det har gått inflation i olika säkerhetsåtgärder och är du den enda som inte har, så är det lite grand som att säga “välkommen in”, till tjuven.

Vi får se om min dator kommer tillrätta. Men det är trots allt en pryl. I veckan blev ett spanskt par bestulen på sin bil och i den satt deras 6-åring. När jag tänker på det känner jag mig enormt lättad över att det var min dator som försvann och inget annat. Den är inte viktig, inte på riktigt. Tacksamhet känner jag även för molnet, där hela inkråmet på min dator bara väntade på att sparas ned på min nya Macbook. Och så gick livet vidare. Slutet gott, allting gott.