Tragasueños ligger i en ganska oansenlig lokal en trappa ned i en källare i Pedregalejo i Málaga. Jag minns skylten när jag bodde där mellan 2008 och 2012. Jag gick förbi tusen gånger och undrade vad det var. Namnet betyder ungefär drömfångare och här ordnas sagostunder, kalas och läger på somrarna. För drygt två år sedan var Iván bjuden på två tätt på varandra följande kalas på Tragasueños. Redan efter det första hade drömmen slagit rot om att fira sin 6-års dag där, om att få vara huvudpersonen i showen.

Men så blev vi bjudna dit igen och på den tiden, före Covid-19, bjöds oftast alla barnen i de två parallellklasserna på alla kalas. Barnkalasen var en institution, en återkommande aktivitet, ibland så ofta som flera gånger i veckan. Så det gällde liksom att i alla fall variera sig. Jag övertalade Iván att välja ett annat ställe det året.

Nästa år tar vi Tragasueños, lovade jag. Men nästa år, blev det inget kalas. Nästa år, som var november 2020, fick vi inte ses mer än totalt sex personer och inte heller lämna vår hemkommun. Det blev bra det med. Barn i ett nötskal. Man tar en parkbänk och en donut i choklad och förvandlar det till en fest. Kanske ett upplägg för Farbror Frey? Minns ni honom?

I alla fall, ett säkert tecken på att vi inte längre befinner oss i stormens öga, är barnkalasens återkomst. Absolut i ny och modestare tappning, men än dock med känslan att let´s get this party going! Två år senare var det alltså äntligen dags för Tragasueños och Iván var så taggad.

Upplägget bygger på att de under kalaset förbereder och spelar upp en teaterföreställning med väldigt coola ljuseffekter, dans och musik, med födelsedagsbarnet i fokus. Under tiden förberedelserna pågår bakom scenen, höll en trollkarl låda med övriga gänget. Vilken pjäs och vilka rollfigurer som ingår, anpassas till barnets intressen och idoler. Iván hade först valt Roblox men sedan ändrat sig till trollkarl. Och det var. Så. Fint.

Till saken hör att han hade längtat så. Att det rått kalastorka under så lång tid. Han var även mentalt i precis rätt ögonblick och ålder för att njuta till max av hela grejen. Att få stå på scen. Att få vara huvudperson i en teaterföreställning. Att få dansa och briljera som värsta stjärnan. Det var i allra högsta grad hans “15 minutes of fame”. Det var så självklart för honom att stå på scenen.

Min poäng är dock inte att Iván är en blivande stjärna utan att det var så otroligt coolt gjort, att ALLA barnen var engagerade och hade roligt på ett sätt som fick det att pirra i magen på oss vuxna. Ni vet känslan när man ser ett barn närma sig tomten på julafton, övertygad om att han är på riktigt. Så betedde sig 15 stycken 7-9-åringar, totalt absorberade av magin under flera timmar. Till vardags fastklistrade framför någon slags skärm. Förtrollningen finns där. Den har inte gått förlorad.

Förutom det rent visuella som var en njutning och att mitt barn upplevde sin hittills i livet lyckligaste dag, tänkte jag på hur osvenskt det är just att få lov att vara i fokus på det viset och på hur spanska barn uppfostras till att både våga ta den platsen och att våga ge varandra den platsen. Utan prestige, utan någon slags laddning. Jag älskar det.

Före pandemin, när det var kalas mest hela tiden, hade vi föräldrar en överenskommelse om att ge tio euro var till varje födelsedagsbarns föräldrar för att de skulle kunna köpa en stor present. Istället för att alla skulle vara tvungna att köpa var sin liten grej. Så skönt att slippa den stressen. Men den rutinen har liksom kommit av sig och till Iváns kalas kom alla med paket. Han fick galet många och fina grejer.

En annan anekdot på drömtemat var att han bland annat fick boken “Cuentos sobre niños que sueñan con cambiar el mundo” (Sagor om barn som drömmer om att förändra världen). Köpt av en förälder efter tips från mig. Jag såg den i ett skyltfönster en dag och tänkte att det kunde vara en bra grej. När vi några dagar senare började prata om den förklarade jag att den handlar om barn som en gång drömde om att förändra världen och kom att bli en slags superhjältar när de blev vuxna, riktiga superhjältar i den verkliga världen. Som Albert Einstein.

“Är hon som inte går i skolan på fredagar med i boken?” frågade Iván. “Greta Thunberg menar du?”. Ja, det var såklart Greta han menade. Nej, hon var inte med… “Nej, hon är ju flicka”, sa Iván. Jag mumlade något medan jag skummade innehållsförteckningen. Och mycket riktigt, där fanns inga flickor med. Inte en enda. Det knöt sig i magen på mig när jag insåg detta.

Det finns en liknande bok som heter “Cuentos de buenas noches para niñas rebeldes” (Godnattsagor för rebelliska flickor). Men utifrån en 8-årings perspektiv är det svårt att förstå varför det ska skrivas två olika böcker. Det är inte ens samma författare, så jag tror knappast idén från början har varit att skriva en om pojkar och en om flickor. Solklart är dock att vi får komplettera samlingen och jag vet i alla fall en grej som kommer att läggas i tomtesäcken om några veckor.

Av mig fick Iván tre timmar på Aventura Amazonias i Marbella. Det var faktiskt också ren magi att få klättra och svinga sig i trädkronorna tillsammans. Ett annat sätt att hitta tillbaka till barnasinnet och tvinga sig själv att våga lite mer än vad den vanliga bekvämligheten säger.