Resan till Peru var ett led i ett personligt projekt som gick ut på att söka och sätta ord på lyckan. Det bestod av flera resor och ett stort antal samtal med olika spirituella personer. Förutom shamanen Mallku i Peru, en yogi, en rabbin, en imam, en präst, en förde detta buddhistmunk, en nunna och en terapeut. Jag kom en bit på väg och fick mängder av värdefulla insikter.

Boken är ännu inte klar, kanske blir den det någon dag. Mycket av det jag lärde mig har sedan många år legat på en bortglömd hylla i ett själsligt förråd. Det är dags att damma av de där verktygen, sätta processen i rullning igen. Vill du följa med?

Innan jag blev mamma hade jag enormt mycket tid att tänka. Jag fick ofta höra just att jag tänkte för mycket. Det gjorde jag kanske, jag hade lätt för att älta och fastna i olika tankemönster. När hjärnan ständigt maler gäller det att ha viss kontroll över tankarna, annars kan det lätt gå över styr. Tankar kan förvandla det mest fantastiska liv till en ständig kamp, om man inte är vaksam över fallgroparna.

När jag förvandlade sökandet efter lycka till ett konkret projekt för att lära, leta information, nyfiket forska i vilka vägar som finns, blev allting lättare och tydligare. Nyckeln jag fann var förmågan att befinna sig i nuet. Det finns många knep för att lyckas med det. Övergripande handlar det om att finna flow och hjälpmedlen kan vara olika för olika personer.

Olycka, i form av ångest och depression, livnär sig inte sällan på tankar om det förflutna eller oro för framtiden. I den medvetna närvaron här och nu, föds en acceptans som i sin tur genererar harmoni. Ett inre lugn som kan likställas med lycka. Det är alltså inte eufori jag syftar på. Meditation, segling, dykning, bön, yoga, målning kan vara exempel på aktiviteter som hjälper oss att finna den medvetna närvaron här och nu.

När jag fick barn för åtta år sedan, upplevde jag för första gången i mitt liv att min egen lycka var totalt ointressant. Känslan var att den kom per automatik när jag inte längre fokuserade på mig själv. Problemet var ur världen. Att ha barn är att vara här och nu. Livet flyttade ut från mitt huvud och blev konkret och praktiskt. Den ultimata distraktionen för någon som har lätt att falla in i melankolin. Självförverkligande och andlighet har känts långt bort och på något vis också oväsentligt under dessa år.

Men i takt med att barnet blir äldre och mer självständigt, öppnar sig allt fler av de där ögonblicken när det skaver inombords. De går alltid att skylla på något, det finns alltid en yttre anledning till ängslan. Det är så lätt att leva så. Eller ja, egentligen är det ju svårare, men att bryta mönster är en kraftansträngning, så på sätt vis blir det svåra lättare eftersom det är bekant.

I veckan började jag läsa Agneta Sjödins bok Så in i själen. Hon har en podd också med samma namn som jag lyssnat på ett antal avsnitt av. Jag påmindes även om min Peruresa i år, förutom via Facebook, även genom att två personer som redan 2006 berättade för mig om shamanen Mallku, överraskande klev in i mitt liv igen just denna hösten. Den ena av dem ska ta hand om Zingo när vi åker till Sverige över jul. Folk tenderar att dyka upp när man behöver dem.

I veckan beskrev jag ensidigt för en ny bekantskap mitt liv som en kamp. Jag gjorde det för att exemplifiera hur tufft det är att leva som ensamstående i Spanien. Jag kontrasterade så småningom med att det såklart finns massor med saker som är underbara och som kompenserar. Men ändå, jag beskrev mitt liv som en kamp. I efterhand insåg jag att det var en varningssignal.

Kampen för att exempelvis få allt att gå ihop ekonomiskt är logisk, men det är så mycket mer som får ta plats i den där oron. Det är en ständig berg och dalbana som pågår, av känslor och upplevelser helt och hållet beroende av yttre faktorer. Av prestation och hur andra människor beter sig mot mig.

Vad var det som hände?

När jag började fundera insåg jag att jag helt tappat det andliga i mitt liv. Jag har nog i ärlighetens namn tyckt att det var lite skönt att känna på hur det är att leva som en helt annan typ av person, en som bara kör på och inte oroar sig så mycket för det inre. Men det är inte äkta. Oron som egentligen är ett mänskligt sökande efter mening, sipprar ut på andra sätt. I form av stress eller dålig självkänsla. Det är som att det inte finns någon färdriktning, utan själavård saknas en övergripande riktning.

Det är bara att ta två steg tillbaka, andas och inse att problemet inte är något av det som händer utom mig. Eller rättare sagt, problemen kan finnas där, men lösningen har jag tack och lov själv kontroll över. Lösningen är att finna tilllbaka till känslan av att flyta ovanpå allt det där jag inte kan påverka. Att påminna mig om vad jag är tacksam över, varje dag. Att inte låta vardagsbekymmer definiera mig inför mig själv och definitivt inte låta dem ta över mitt inre, varken i form av tankar eller känslor.

Jag tror det är viktigt på riktigt. Inte bara för mig eller för min son, som är ett direkt offer för sin mammas nerver. En värld full av olyckliga människor, är inte en bra värld. Det är så behändigt att skylla på pandemin, på politikerna, på vetenskapen, på grannen som vägrar vaccinera sig eller på någon annan idiot.

Men det är bara ett sätt att flytta fokus bort från lösningen. Vi måste lära oss att ställa oss över det, försöka kategorisera livet, placera in saker i olika fack och inte låta de svåra bitarna ta över helt. Missnöje är inte framåtdrivande. Tro och tillit är det. Vi måste var och en ta ansvar och börja med oss själva i vår lilla mikrovärld för att kunna ändra frekvensen i den stora makrovärlden.

Jag kan oroa mig för klimathot, pandemin, främlingsfientlighet, krig och ekonomisk kris, men ännu mer oroar jag mig för att folk tappar hoppet och inte orkar bry sig längre. Att behålla hoppet är inte en passiv handling, det kräver ett aktivt val hos var och en av oss och vi vet själva vad det kan innebära för förändringar hos just oss.

Jag vet att jag vill välja hoppet och att jag måste ägna det mycket större medvetenhet och energi framöver. Att satsa på sin egen lycka är att frigöra kraft för att kunna göra gott. Lycka är inte något vi måste lära oss, utan någon vi måste hitta tillbaka till.

Tillåt dig utforska världen så som ett barn utforskar världen.

Yogin Enrique i Málaga sade till mig att en ängslig person måste ha ett mycket rikt fantasiliv för all vår oro är påhittad, den föds i vår föreställningsvärld. Jag har ett mycket rikt fantasiliv och jag måste lära mig att använda det rätt. Att inte ägna energi åt tolkningar som är mina egna och inte har med verkligheten att göra. Att oroa mig mindre över sådant som jag inte styr över. Oro spänner musklerna och gör oss sårbara, oemottagliga. Men om vi slappnar av blir vi mottagliga och intuitionen kan förvandlas till en tillförlitlig kompass.

Om vi ser på världen med tillit, är det vad vi attraherar. Law of attraction. De flesta människor har nog gått igenom en förtroendekris de senaste två åren. Vi i västvärlden har blivit rejält omskakade. Låt oss vända det.

Stanna upp. Andas. Reflektera. Betrakta. Döm inte. Var öppen och nyfiken. Delta och interagera.