Såväl högeranhängare som de som sympatiserar med vänstern delar uppfattningen att krisen i Spanien är allvarlig. Meningarna skiljer sig dock radikalt beträffande vilket det verkliga hotet är och framför allt vem som bär skulden till det.

Låt oss först studera situationen med konservativa ögon. Många har gått i taket för att vänsterkoalitionen på kort tid accepterat en rad lagreformer som tydligt gynnar de katalanska separatisterna, genom att lindra och till och med slopa en del av de straff som deras ledare dömdes för efter den olagliga självständighetsförklaringen i Katalonien 2017. Men det som framför allt retat högern är att regeringspartierna som ett bihang till samma lagförslag inkluderat en reform av justitieväsendet som ska underlätta för regeringen att byta ut domare i författningsdomstolen och ersätta dem bland annat med den tidigare socialistiske justitieministern Juan Carlos Campo. Alltså ett tydligt exempel på politisk styrning av justitieväsendet.

Om man ser enbart till dessa förhållanden kan man både förstå och försvara att många opponerar sig mot regeringens agerande. Men om man går på djupet framstår det som om det verkliga hotet mot de spanska institutionerna är av helt annat slag, vilket både regeringen och många andra grupper i parlamentet varnar för.

Sedan mer än fyra år har Partido Popular utnyttjat de gällande förordningarna för att blockera förnyelserna av nyckelposterna inom justitieväsendet. Det handlar i första hand om medlemmarna i justitierådet Consejo General del Poder Judicial CGPJ, som sitter på sina poster sedan 2013, trots att mandatperioden är på fem år. Då det krävs en kvalificerad majoritet på minst tre femtedelar i såväl parlamentet som senaten för att utse styrelsemedlemmarna i CGPJ kan ingen tillsättas utan att Partido Popular ger sitt goda minne. Det har de inte gjort, trots att grundlagen alltså kräver en förnyelse av samtliga 20 medlemmar i CGPJ vart femte år. Och så länge styrelsen inte förnyas består den konservativa majoriteten i densamma.

Denna situation har en mängd bieffekter. En av dem är att förnyelsen av posterna i författningsdomstolen också blockeras. Fyra av de tolv medlemmarna i författningsdomstolen skulle ha bytts ut redan i september, men två av dem ska utses av CGPJ med likaledes kvalificerad majoritet. De konservativa juristerna i styrelsen, som alltså sitter på övertid, ser med sina röster till att blockera förnyelsen av två medlemmar av författningsdomstolen. Det har i sin tur stoppat de två övriga utnämningar som regeringen är berättigad till och där båda kandidaterna är personer som har nära kopplingar till socialistpartiet.

Nu har vi hamnat i en situation där en tredjedel av medlemmarna i författningsdomstolen, fyra av tolv, sitter på övertid. Bland dem ordföranden Pedro González Trevijano. För att häva denna blockering har regeringen inkluderat i en omfattande lagreform en ändring av utnämningsförfarandet, så att det ska räcka med enskild majoritet i CGPJ för att utse nya medlemmar av författningsdomstolen. Många kritiserar tillvägagångssättet att ändra förfarandet med så brådskande karaktär för att tydligt gynna regeringen, men faktum är att enskild majoritet gällt i många år och brukades i CGPJ när Partido Popular satt vid makten.

Detta har inte hindrat PP från att överklaga till just författningsdomstolen – och det är nu det hela blir riktigt infekterat. Partido Popular försöker i förväg förmå författningsdomstolen att hindra den lagstiftande makten, alltså parlamentet och senaten, från att driva igenom lagreformen. Alltså från att göra sitt jobb. Nu gick reformen igenom i första instans i parlamentet i torsdags, efter att författningsdomstolen skjutit upp ett eventuellt beslut till 20 december, men styrelsen kan fortfarande stoppa den kommande omröstningen i senaten. Därmed skulle alltså författningsdomstolen neka den lagstiftande makten att utforma lagar och dessutom skulle beslutet fattas av flera domare som direkt påverkas av lagreformen och som inte längre borde sitta på sina poster.

Situationen är infernalisk och den speglar bättre än något den polarisering som råder i Spanien, inte bara politiskt utan även juridiskt. Särskilt trist är det att se hur få drar sig för att trotsa gällande lagar och regler i syfte att få igenom sin personliga agenda. Även om det går ut över de mest grundläggande demokratiska principerna.

Vågar man önska Gott Slut..?