Den äldst bevarade dokumentationen av en castell är från 1712 i Valls, i Tarragonaprovinsen. Staden anses därför vara det mänskliga tornbyggandets födelseort. Sedvänjan spred sig sedan över regionerna Katalonien, Valencia och Balearerna. Än idag är det dessa områden som förknippas med de mänskliga tornen. Uppvisningen brukar ske i samband med olika festligheter.

Det krävs både hård träning, samarbetsförmåga och tillit för att få till en lyckad castell. De som ingår i tornet kallas för castellers. Deltagarna är både vuxna män och kvinnor, liksom barn i alla åldrar. Vid uppförandet av tornet bär de traditionella kläder som består av vita byxor, en färgglad skjorta och en gördel som hjälper till att stötta upp deltagarna under all tyngd.

Tornen byggs genom olika så kallade våningar. Varje våning utgörs av människor som står tätt intill varandra och stöttar upp nästa våningsplan. Den nedersta våningen kallas för “la pinya” (kotten). Den är basen till hela tornet och brukar utgöras av en stor grupp människor. La pinya fungerar också som en mänsklig landningsplats i fall olyckan skulle vara framme och någon faller ner från tornets högre delar.

Personen som står allra längst upp i tornet kallas för “la enxaneta”. Det är först när hen har klättrat upp högst upp och vinkar som tornet anses fulländat. Den vinkande gesten kallas för att göra “la aleta”. Den minsta i gruppen brukar utses till “la enxaneta”, ofta är det ett barn.

Under tiden som deltagarna försöker klättra upp till sin position spelar en orkester musik med flöjter och timbaler. Stycket som brukar framföras heter “Toc de Castells” och markerar vilken våning som deltagarna för tillfället håller på att bygga.

När tornet väl är färdigbyggt gäller det att demontera hela bygget, helst utan att någon ramlar. Det kan ibland vara lättare sagt än gjort. För att en castell ska anses vara korrekt nedmonterad måste alla deltagare ta sig ned i ordnad form.

Att bygga ett mänskligt torn är ingen lek. Det finns olika konstellationer och vissa av dem är hela nio våningar höga. 2018 slogs ett nytt rekord när en grupp castellers lyckades uppföra ett torn som var över 15 meter högt.

Så, är de mänskliga tornen ett fullkomligt livsfarligt och dumdristigt påhitt eller en anrik tradition som är del av kulturarvet? Åsikterna går isär. Det är ingen tvekan om att aktiviteten är riskfylld. År 2006 dog en tolvårig flicka när hon föll från ett torn. Samtidigt är byggandet av castellerna en omåttligt populär aktivitet som för många är förknippat med både spänning, nöje och stolthet. Det är dessutom en imponerande uppvisning i samarbete. Det är också anledningen till att Unesco har utsett traditionen till ett immateriellt kulturarv.