Likheterna mellan brittiskt och spanskt statsskick är uppenbara, då båda länderna är parlamentariska monarkier. Dessutom är ju den brittiska och den spanska kungafamiljen nära släkt med varandra, trots sekler av fiendskap mellan de två rikena. Än idag råder konflikter på grund av Gibraltar.

Precis som det brittiska har det spanska kungahuset skakats av ett flertal skandaler på senare år, som fått institutionerna att knaka i fogarna. I Storbritannien lyckades drottning Elizabeth II reda ut stormarna, främst tack vare att de inte berörde henne personligen. I Spanien har dock Juan Carlos I varit så pass i fokus för sitt extravaganta levnadssätt att han 2014 tvingades abdikera till förmån för sin son Felipe VI.

Båda kungahusen har tvingats modernisera sig, främst genom att tillåta större insikt i deras finanser. Såväl i Storbritannien som i Spanien har kungafamiljen haft en viktig diplomatisk roll, den brittiska främst inom Commonwealth och den spanska gentemot Latinamerika.

Men så kommer vi då till skillnaderna, som är stora. Jag vill påstå att den främsta är att den spanska folksjälen i grunden är republikansk. Det är inte en övertygelse som uppstått på senare år med anledning av Juan Carlos skandaler, utan något som grott i århundraden och som givit sig tillkänna sedan åtminstone början på 1800-talet. Borbonerna som sitter på den spanska tronen tog den i besittning genom ett tronföljdskrig i början av 1700-talet och efter att Napoleons trupper invaderat Spanien var det befolkningen som kastade ut inkräktarna och som genom grundlagen i Cádiz 1812 strävade efter att styra sig själva, något som despoten Ferdinand VII förhindrade.

Den första republiken i Spanien varade knappt ett år, mellan 1873 och 1874. Sedan tog Borbonerna tillbaka makten, tills Alfons XIII tvingades i exil 1931 och den andra republiken utlystes. Den omintetgjordes genom en blodig revolt som ledde till det spanska inbördeskriget och det var enbart genom diktatorn Francisco Francos försorg som Borbonerna lyckades återvända till tronen.

Dåvarande prinsen Juan Carlos var knappt torr bakom öronen och hade aldrig satt sin fot i Spanien när han med Francos godkännande anlände som tioåring för att prövas som möjlig efterträdare till diktatorn. Juan Carlos I spelade sedan en avgörande roll i demokratiseringen av Spanien, men allt fler historiker börjar ifrågasätta den idealiserade bild som den spanske monarken haft. Det förefaller som att demokratin mer varit ett sätt för Juan Carlos att säkra tronen än ett mål i sig. Hur modernt det spanska kungahuset än framstod efter Franco är det tydligt att den förre statschefen levde i en bubbla där han ansåg sig ha rätt att ha hur många privata affärer och utomäktenskapliga relationer som helst.

Återgången till demokrati stärkte det spanska kungahusets aktier, men många spanjorer såg sig mer som ”juancarlistas” än royalister. Det inkluderar de spanska socialisterna, då PSOE enligt sina statuter är ett republikanskt parti.

Genom Juan Carlos abdikering 2014 har det spanska kungahuset vunnit tid, men allt fler ifrågasätter monarkin och pekar på att en majoritet av den nuvarande befolkningen inte var med om att rösta fram det nuvarande statsskicket 1978. Om det skulle hållas en folkomröstning i frågan idag skulle republiken med all säkerhet segra, ett faktum som speglas av att frågan om kungahusets fortsatta existens inte ens ställs när det görs statliga opinionsundersökningar.

Det finns ett ordspråk som gör gällande att spanjorer är mästare på att begrava folk. Med det menas att i Spanien är det kutym att offentliga personer får utstå alla möjliga påhopp i livet men sedan erhålla stora hedersbetygelser i samband med deras bortgång. Det är dock tveksamt om Juan Carlos kommer att tillägnas i närheten av Elizabeth II:s hyllningar. Dels är som sagt spanjorerna inte royalister i själen och dels har Juan Carlos radat upp allt för många skandaler. Dessutom har han sedan 2020 valt att förlägga sin hemvist till Förenade Arabemiraten, ett land som inte precis är ett föredöme för demokrati och mänskliga rättigheter.

Om inte tidigare så har Juan Carlos profil som en demokratins företrädare i och med det hamnat rejält på sniskan.