Det går åt rätt håll

PLUS CARIN OSVALDSSON Yppa ordet höst till en svensk denna period på året och du möts av ilskna blickar och tillmälen som om du svurit i kyrkan. Svenskarna håller desperat i det som är kvar av sommaren och vill absolut inte tänka på morgondagen. Vardag, mörker och kyla. För mig är det tvärtom, det är de tankarna som håller mig uppe och pirret växer för varje vecka.

PLUS CARIN OSVALDSSON Yppa ordet höst till en svensk denna period på året och du möts av ilskna blickar och tillmälen som om du svurit i kyrkan. Svenskarna håller desperat i det som är kvar av sommaren och vill absolut inte tänka på morgondagen. Vardag, mörker och kyla. För mig är det tvärtom, det är de tankarna som håller mig uppe och pirret växer för varje vecka.

Så som många svenskar känner i februari, när det fortfarande är kallt men det blir lite ljusare för var dag, så känner jag i år i mitten av augusti. Det är visserligen lika hett och lika mycket folk överallt, men det går åt rätt håll! Så som svenskar fylls av vårkänslor, får jag höstkänslor och blir lycklig bara av tanken på vad som komma skall. Detta är ganska absurt eftersom det inte direkt förekommer någon höst på Costa del Sol. Sommaren pågår i all oändlighet, ibland långt in i november och så plötsligt blir det vinter.

Under många år tyckte jag detta var väldigt jobbigt. Min svenska kropp var inställd på begynnande höst i mitten av augusti, hög klar luft och färgskiftningar i träden och jag har ofta upplevt ett totalt antiklimax när ingenting händer. I år är det annorlunda. Jag vet inte varför. Men det är som att jag lyckats ställa mig utanför det faktum att termometern knappt sjunker under 30 grader dagtid och fortfarande ligger en bra bit över 20 grader nattetid.

Det är en fråga om ett inre skifte och jag har definitivt gått över från sommarmood till höstmood den senaste veckan. Det handlar alltså inte om att jag lagt tillbaka täcket i påslakanet, eller börjat dricka te och tända stearinljus på kvällarna. Nej, det rör sig helt och hållet om en interiör mycket subtil omsvängning och den gör mig så lycklig.

Säkert har den där känslan som är som en välsmakande karamell för mig, triggats igång av att vi åker till Sverige de två sista veckorna av sommarlovet. När vi kommer tillbaka är det bara två lediga dagar kvar för min son, sedan börjar skolan. Vilket har gjort att jag satt igång med förberedelserna denna veckan. Skolstart är ett lika vackert ord som Sommarlov. Vart och ett av dem har sin tid.

Jag smakar på det, “Sssskolssstart…” och ler med hela ansiktet. Gör listor, köper en hel hög med nya mörkblå strumpor till sonens uniform, sätter skolskorna på hans fötter och inser att det mesta i hans garderob behöver förnyas, lämnar in hans ryggsäck till skräddaren för att byta ut den krånglande dragkedjan.

Kanske är det inte bara skolstarten som får mig på gott humör utan just det att få känna mig nyttig, organiserad och fokuserad efter så många veckor av icke-struktur. Givetvis ligger njutningen i förändringen. Pirret skulle aldrig infinna sig utan dessa veckor av att flyta omkring utan mål och mening.

Men jag känner mig privilegierad. Som får lov att älska vardag och rutiner så. Som inte ser något hot i att vi går mot mörkare och svalare tider. Medan jag läser svenska bloggare som gör vad de kan för att suga ut de sista dropparna av sommaren och klurar desperat på receptet för att behålla sommarkänslan så långt in på hösten det bara går, så är jag helt klar och redo att stänga dörren till sommaren långt innan den är över rent meteorologiskt. Det är väl vad livet i Spanien gör med en.

På måndag bär det av och i Sverige längtar jag efter att leta kantareller, äta blåbär direkt från riset i skogen, köpa kantareller på ICA (jag är dessvärre ingen lyckosam svampletare) och göra världens godaste risotto, promenera långt och snabbt utan att svettas och träffa familj och vänner. Hösten hemma längtar jag efter att fylla med utflykter och göra allt det där jag inte orkar med i värmen.

Hösten är en nystart, mycket mer än det nya året är det för mig. Ändå vill jag inte direkt förändra något, bara falla in i den trygga lunken, betrakta allt hemtamt med pigga optimistiska utvilade ögon. Jag har definitivt vår(höst)känslor. Inflation, krig, klimathot, energikris och risk för lågkonjunktur till trots, känner jag så starkt att allt kommer att bli bra. Det pirret vill jag klamra mig fast vid som om vore det sommarens sista nattdopp.

Häromkvällen när jag gick en sista runda med hunden, det var efter midnatt och ännu 25 grader varmt, kände jag en lätt kyla i vinden. Det var som en smekning mot huden. När jag skulle dra igen sovrumsfönstret hörde jag hur det regnade. Tänk att få glädjas så åt detta. Det går på rätt håll. Ibland måste man bara bestämma sig för att det är så.

Carin Osvaldsson