Det handlar alltså om att svenskar inte skulle bjuda barnens kompisar på mat, utan det faktum att de snällt får vänta på rummet medan familjen samlas och äter. Att jag häpnas över skriverierna är inte för att jag tycker att detta skulle vara normalt eller ens okej, utan för att jag har vuxit upp i Sverige där ALLA i min generation, under decennier, har skrattat och grimaserat åt just detta. Jag tror ingen av oss som växte upp med det, skulle klara av att upprepa det. Att det då plötsligt kritiseras av resten av världen som om det vore något pågående och vanligt förekommande, förvånar mig.

Jag fnissar för jag tycker samtidigt att det är lite gulligt och så väldigt, väldigt svenskt och tidstypiskt. Alltså för 1980-talet. Bara en svensk kan nog förstå att det trots allt inte fanns något illasinnat, eller ens snålhet, bakom beteendet att inte bjuda in de små gästerna till bordet. Det var liksom bara så man gjorde. Alla familjer hade sina rutiner och att samlas vid middagsbordet var nog för det flesta ganska heligt. Då ville man inte förstöra det för det gästande barnets familj.

Till saken hör ju och som säkert en spanjor inte alls tar med i beräkningarna, att svenska familjer både då och nu, kunde äta middag redan klockan 17 och sedan var det kvällsfika före läggdags. Medan andra familjer vände på det och hade lite större mellanmål på eftermiddagen och kvällsmaten lite senare. Dessutom, en svensk måltid kan vara över på 15 minuter. Den pågår inte i tre timmar som i Spanien.

Svenskar, inklusive jag själv, kan ju vara ganska fyrkantiga och jag tror att det egentligen mer handlade om att man bara gjorde som man hade planerat utan att riktigt ifrågasätta hur det kunde uppfattas utifrån. Sedan var det ju faktiskt så att man inte heller gjorde några storkok, matsvinnet på den tiden var säkert obefintligt, man planerade och lagade mat exakt utifrån hur många som skulle äta, det fanns inte något extra. Så var det i alla fall i min familj. Det fanns inte heller särskilt många hemmafruar som hade all tid i världen att ägna matlagningen.

Att äta middag i Sverige till vardags är en effektiv historia, en uppgift man bockar av på listan över bestyr som ska klaras av måndag till fredag. En snabb avstämning av hur alla mår och att alla får i sig något. Helgerna är något annat, lite mer avslappnat och festligt.

Hur det nu än var, så tycker ju som sagt i alla fall hela min generation, att detta var något ganska pinsamt. Det finns en slags kollektiv skam över fenomenet att låta kompisarna vänta på rummet. Men det förekom inte i alla hem. Jag minns de mer bohemiska familjerna med många barn, stora hus och gigantiska spaghettigrytor från vilka det langades upp till alla som ville ha, utan att det någonsin tog slut.

Självklart skulle det aldrig inträffa i Spanien. Det spelar ingen roll hur mycket, eller snarare lite, mat som finns, det som finns delar man med alla. Så var kommer min irritation ifrån? Jo, från att enligt min erfarenhet samlas svenskar betydligt mer i varandras hem än vad spanjorerna gör. Antalet spanska hemmafester jag varit på under mina år här, eller antalet gånger jag spontant blivit bjuden på mat hos en spanjor för att jag befinner mig i dennes hem på besök, är mycket lätträknade.

Det händer såklart inom släkten. Det hände exempelvis ofta när vi var hos min svärmor, att det lagats lunch till sex personer och plötsligt började det droppa in fler som anslöt sig och rätt som det var, var vi dubbelt så många. Maten delades och alla blev alltid mätta. Men det var ju barn, barnbarn och respektive, inte kompisar. Och anledningen var till stor del att ingen klarade av att göra några planer förrän fem minuter innan det var dags att sätta sig vid bordet. Något som gjorde min svärmor vansinnig. Hon hade dock en hushållerska som kunde trolla och det var aldrig några problem i slutändan. Men spontaniteten har ett pris.

Jag tycker det är lite orättvist av spanjorerna att skratta ut svenskarna för att man inte alltid delade sin mat med alla. Jag växte upp med att man lekte hemma hos kompisar i princip dagligen och här kan jag absolut inte se att det varken förr eller senare, varit riktigt så. Man möts upp utomhus, i parker och på torg, strålar samman mer eller mindre spontant och delar man sedan en måltid är det inte hemma hos någon utan på lokal.

Samtidigt som spanjorerna gärna ger sken av att de är så väldigt öppna och generösa så finns en sida som faktiskt är ganska fyrkantig, även om den är lite svårare att upptäcka till en början. De öppnar enligt min uppfattning i mindre grad än svenskar sitt inre, delar mindre med sig av sina innersta känslor eller privata situation, inklusive sina hem, för dem som inte tillhör familjen.

Har du blivit hembjuden till en spanjor, känn dig både utvald och privilegierad!

Jag tror många av oss svenskar önskar att vi var de där spontana, bullriga européerna med öppna famnar, kök och hjärtan. Men vi är inte så stela som vi kanske tror, vi har lite svårare att bjuda till, men bjuder enligt mig mer på oss själva när vi väl gör det. Och då syftar jag inte enbart på maten.

Och jag tycker verkligen inte att svenskar är dåliga på att bjuda sina gäster på mat, tvärtom. Däremot är nog många av oss dåliga på spontanitet. Vi vill att det ska vara planerade tillställningar och det är något spanjorerna i sin tur är rätt kassa på. Jag tycker man får vara som man vill och att det ena inte nödvändigtvis är bättre än det andra.