”No pasarán” (De kommer inte att släppas igenom). Kanske du har hört både ukrainare och ryssar bruka den spanska parollen på sistone. Det var mottot för republikanerna som försvarade Madrid mot de fascistiska upprorsstyrkorna, som belägrade huvudstaden och bombade den skoningslöst. Många minns idag med förfäran bilderna av Madridbor som sökte skydd i tunnelbanan, precis som så många ukrainare tvingas göra på grund av Rysslands attacker.

Fascisterna lyckades slutligen tränga igenom och inta Madrid, men uttrycket ”No pasarán” brukas än idag som en paroll mot fascismen. I dagarna används det flitigt av de ukrainska motståndsstyrkorna och detta i sig river ned bilden som Putin försöker måla upp av Ukraina som något slags nazistland. Mottot brukades för övrigt också av en av programledarna när Rysslands största privata tv-kanal nyligen tvingades sluta sända, på grund av den ryska regimens censur.

Det finns fler paralleller mellan kriget i Ukraina och det som utkämpades i Spanien 1936-1939. Det motstånd som enskilda sektorer visat mot att leverera vapen till Ukraina har föranlett många att påminna om hur republikanerna lämnades ensamma åt sitt öde. Medan fascisterna fick inte bara vapen, utan direkt hjälp av soldater från både Nazistyskland och Mussolinis Italien tittade omvärlden åt andra hållet. Den legitima republikanska regeringen i Spanien fick som mest visst militärt stöd av Ryssland och hjälp av solidariska men dåligt förberedda frivilliga.

Idag menar många att om solidariteten med den spanska republiken varit lika stor som den är med Ukraina så hade kanske den spanska historien sett mycket annorlunda ut. Kanske hade fascisterna hållits tillbaka och Franco därmed aldrig kommit till makten. Det är omöjligt att veta och några menar säkert att det hade varit betydligt sämre för Spanien om republikanerna segrat.

Det är svårt att göra hypoteser om historien. Samtidigt blir det för mig allt kusligare att konstatera hur vår historia många gånger utformats av tillfälligheter. Det som skrivs in i historieböckerna får osökt något ödesmättat över sig, som om det inte kunde ha gått på något annat sätt. Ju äldre jag blir och ju mer världen ställs på huvudet, desto mer varse blir jag dock om att det ofta är små detaljer som avgör historien. På gott och ont.