En av de sakerna jag minns tydligast från min första vinter i Málaga 2003/2004, är just regnet. Kanske är det för att klimatet var så annorlunda från hemma som väderminnena lever kvar så tydligt från detta första år. Jag landade 3 oktober och bjöds först på några veckor av rent sommarväder. Sedan kom regnet. Jag minns det som att det alltid kom i tvåveckorsperioder, både den och många på den följande vintrar.

Jag minns den extrema vätan, som liksom smög sig på underifrån snarare än ovanifrån, hur paraplyerna inte hjälpte för att vattnet forsade fram och stänkte upp från marken, hur den kraftiga backen upp till Malaca Instituto i Cerrado de Calderón i östra Málaga förvandlades till ett vattenfall och gatubrunnarna till gejsrar.

Jag bodde i en studentlägenhet på Calle Álamos i centrum. Vi var fyra tjejer som delade på lika många sovrum och ett elektriskt element. När det regnade fick tvätten hänga framme i dagar och täckte alltifrån möbler till taklampor. Ibland hann kläderna börja lukta unket innan de blev torra. Och kallt var det. Kallt och fuktigt. Jag har aldrig frusit så mycket som den där vintern.

Málagaregnen gjorde livet blött och obekvämt, men det fanns ändå något spännande och härligt över det hela. Vi fyra “kombos” från Sverige, Italien och Belgien trängde ihop oss i det lilla kaklade köket med lysrörsbelysning och kokade pasta och tomatsås. Vårt enda gemensamma språk var spanskan och med vårt ännu begränsade ordförråd byggde vi en vänskap som lever än idag. Andra kvällar sprang vi från port till port för att ta oss till någon av tapasbarerna där vi värmde oss med rödvin eller dans till tidig morgon. Det var pirrigt och livet var ett äventyr.

Jag har aldrig i mitt liv, varken förr eller senare bott så omysigt. Och på den tiden hade “myset” inte heller tagit sig in på lokalerna. Men i brist på hemtrevnad sökte vi oss ändå ut på stan och fann nog främst det vi sökte i den starka gemenskapen som uppstod. Det är nog framför allt den känslan som sitter i än och som gör att jag minns de där kalla regniga veckorna min första vinter i Málaga, med ett så varmt hjärta.

På samma vis förknippar jag regnen som föll våren 2020 med en speciell känsla. De sammanföll med den första och närmast fullständiga nedstängningen i Spanien som startade innevarande vecka för precis två år sedan. Ju mer tiden går, desto tydligare blir det hur det där datumet, 14 mars 2020, kom att bli en brytpunkt mellan två verkligheter.

I och med allt som sedan hände, försvann en del av grundtryggheten och tron om att allt alltid skulle förbli ungefär det samma. Jag lever numera i högre grad med en känsla av att vad som helst kan hända. Den känslan påverkar mig också i hur jag upplevt kriget i Ukraina och vad det innebär för den europeiska säkerhetsordningen. Det är läskigt, men när världen skälver flyttar ens fokus över till mer basala ting i det lilla livet och jag uppskattar och ser dem på något vis skarpare.

Tillbaka till lockdown våren 2020. Den var ju i ärlighetens namn ganska förfärlig, ändå minns jag den med en slags myskänsla och vädret spelar en viktig roll i det. Det var som om vädergudarna ville hjälpa oss att genomlida den där märkliga situationen, eller åtminstone inte förvärra den. Samtidigt som vi knappt tilläts gå utanför dörren, fick vi mer regn och färre soltimmar än normalt. Mars 2020 var den blötaste marsmånaden i Spanien sedan 1965. Det var skönt och kändes mer naturligt att stanna inne helt enkelt.

Under mina år i Málaga har alla vänner på besök alltid förälskat sig i staden. Alla utom en. Han tillbringade två jul- och nyårsveckor hos mig för drygt tio år sedan. Av 14 dagar, regnade det 13. Han åkte hem med övertygelsen om att Málaga inte var en särskilt trevlig stad. Så kan det gå.

Men det handlar ju såklart även om hur vi mår inombords och vilka referensramar vi har. Som svensk är vi nog programmerade sedan barnsben att bli deppiga av gråväder. Regnet är så definitivt och symbol för så mycket. När det börjar bli grått och regnigt på hösten vet man att det är många långa och mörka månader som väntar, innan solen kommer tillbaka.

Här är det ju tvärtom regnet som är unikt, en händelse, något man applåderar och gläds åt. Det kommer som en befrielse, en lättnad, som svar på bönerna. I Spanien gläds man åt regnet. Jag har genomgått en metamorfos, jag älskar regn men svensken i mig reagerar ibland spontant på när solen går i moln som om det vore slutet på allt roligt.

Härom dagen frågade Iván mig varför jag kallade soligt väder för fint väder. Hans bästa väder är när himlen är grå. Rödbrun himmel gillade dock ingen av oss. “Caliman” slipper vi gärna.