Medan det är vanligt i Sverige att bostädernas försäljningspris slutar en bit över utropspris, är det ju tvärtom i Spanien. Det blir dock allt vanligare att bostäder på Costa del Sol säljs till utropspris, eller endast någon procent under. Det händer faktiskt också att det finns flera budgivare och att priset pressas uppåt.

Min bestämda uppfattning är att det delvis beror på att efterfrågan är stor och utbudet av attraktiva bostäder relativt lågt, men också för att de flesta bostäder är bättre prissatta från början än vad de var för låt säga, tio år sedan. Vanan att pruta är dock stark, något de flesta säljare är väl medvetna om. De lägger följaktligen på några tusenlappar, eller tiotusenlappar, för att det ska finnas en marginal. Detta gör dock inte spanska säljare i lika hög grad som exempelvis brittiska eller skandinaviska säljare.

En spansk säljare räknar ut vad hen behöver eller anser rimligt och så prissätts bostaden utifrån det. Många är rädda att sätta ett för högt pris och lägger sig ofta nära eller direkt på sin egen smärtgräns. I vissa fall har de inte ens tänkt igenom vad de kommer att behöva betala i skatter och mitt under pågående förhandling inser de att de kommer att gå back, med risken att de faktiskt drar sig ur helt. Detta är förvånansvärt vanligt.

En del köpare kanske tror att vi som mäklare har ett egenintresse av att bostäderna säljs till så högt pris som möjligt, men tro mig, det enda som betyder något för oss är att nå en överenskommelse för att lyckas stänga affären. Något som många gånger är svårare än man tror.

Vad vi har att hantera är en spansk säljare som anser sig ha lagt sig på rätt nivå och en skandinavisk köpare som oavsett pris, egen budget eller kärlek till fastigheten i fråga, kommer att pruta. Av en enda anledning; det är så man gör. För dem är det en del av spelet. Många lever ännu nästan 15 år efter förra fastighetskrisen, med ett slags rättesnöre som säger att man ska pruta tio procent. Detta oavsett om utropspriset från början är rimligt eller ej.

Medan en svensk tänker att man ju alltid kan prova att lägga ett bud - är det för lågt återkommer ju säljaren med ett motbud, tänker den spanske säljaren att vill du inte betala priset finns det ingen anledning att prata vidare. Det är en farlig balansgång, ett skambud kan sätta märkliga saker i rullning och rätt som det är tas bostaden bort från marknaden.

För en investerare kanske det kvittar. De kikar runt, vill göra ett prismässigt kap och kan tänka sig lägga bud på flera fastigheter. Det som går igenom, går hen vidare med. Men har man som privatperson hittat rätt och fallit känslomässigt, ska man vara mycket försiktig med att pruta. Om man har en viss budget, finns det en logik att lägga ett lägre bud. “Vi kan betala detta, men inte mer.” Det värsta som kan hända är ju att man får ett nej. Men det är alltså något man ska vara förberedd på. Det kommer inte alltid ett motbud.

Om det inte är ett nej man vill få, vill man få till stånd ett samtal, då gör man klokt i att inte spela ett alltför högt spel. Resonera med mäklaren. Vi vet oftast om säljaren är öppen eller ej för bud. Är säljaren nordeuropé finns oftast en prutmån inbakad och säljaren spelar samma spel som köparen. Spanjorer spelar på en annan spelplan och kommer inte möta dig halvvägs. Hen kommer heller inte lyssna på argument som att det behövs renoveras eller bytas ut ett badrum. Det har de redan tagit hänsyn till, alternativt håller inte alls med om att ett sju år gammalt badrum har gjort sitt.

Hur fungerar det då på andra hållet? Prutar inte de spanska köparna? Jodå, men det är en helt annan vetenskap som jag ärligen inte riktigt behärskar. De spanska köparna är en kategori för sig. Allt det jag skrivit ovan, om sådant som en verkligt intresserad köpare ska vara försiktig med, gör spanjorerna tiofalt. De är de absolut värsta förhandlarna, så hårda att jag inte förstår hur de någonsin kommer till skott att köpa några bostäder överhuvudtaget.