I dagarna har propagandakriget varit hårt beträffande de förmodade avrättningarna av ukrainsk civilbefolkning som ska ha begåtts av ryska soldater. Många häpnar över hur de ryska myndigheterna så iskallt kan förneka det som förefaller vara uppenbara krigsbrott, men Zelenskyj lyckades med sitt tal påvisa att förnekelse inte bara kan vara anmärkningsvärd, den kan även bestå väldigt länge.

Alla har vi läst i skolan om bombningen av Guernica, som blev en av ursymbolerna för krigets fasor genom inte minst konstnären Pablo Picassos kända tavla, målad kort efter massakern. En tidig morgon i april 1937, när det var marknad i det baskiska samhället, flög den tyska Condor-divisionen in och hjälpte upprorsstyrkorna att massakrera befolkningen i en ort som vägrat kapitulera. Mer än 100 människor, många äldre, kvinnor och barn dödades.

Det är väl svårt att föreställa sig att någon idag, speciellt i Spanien, skulle ifrågasätta bombningen som ett exempel på krigets fasor. Men det har inte varit få, de flesta representanter och sympatisörer med Vox, som skrikit i högan sky när Ukrainas president tog ordet Guernica i sin mun. På bara några minuter blev ”Paracuellos” trending topic på bland annat Twitter.

Paracuellos är en ort norr om Madrid vars namn brukas som den generella termen för brutala utrensningar som republikanska styrkor begick under belägringen av Madrid. Flera tusen fångar som anklagades för att sympatisera med upprorsstyrkorna ska ha förts till utkanterna norr om huvudstaden, där de avrättades. Det är ett av de mest återkommande exemplen som brukas av försvarare av Franco, för att åberopa att den republikanska sidan begick betydligt större krigsbrott än fascisterna.

Det perversa i att åberopa Paracuellos anno 2022 när någon nämner Guernica, är att det ena inte tar ut det andra. Den som ändå gör det tar ett tydligt politiskt ställningstagande, som gör gällande att fascisterna var de goda och republikanerna de onda.

Var det helt tvärtom då? Det går inte att förneka att oerhörda krigsbrott begicks av båda sidorna i inbördeskriget. Lika lite som att det skedde ett beväpnat uppror mot en demokratiskt tillsatt regering. När kriget väl var ett faktum öppnades helvetets portar på vid gavel.

Franco och fascisterna vann som bekant kriget och i nära 40 års tid inpräntades i Spanien att ”rätta sidan vann”. Vinnarna skriver som bekant historien, åtminstone så länge de behåller makten.

När demokratin återinfördes i Spanien började många saker omprövas, om dock inte allt på grund av bland annat amnestilagen från 1977. Fortfarande idag kämpar anhöriga till republikanska offer för upprättelse, främst för att få lokalisera och begrava de som avrättades och kastades i massgravar. Revisionen av Spaniens blodiga historia handlar inte om att vända på steken, utan att klargöra i möjligaste mån sanningen och kompensera offren på den republikanska sidan. De på fascisternas erkändes så snart kriget tog slut.

Nog hade man hoppats att mer än 80 år senare kunde nationen vara enig i vad som verkligen inträffade under inbördeskriget och framför allt att inte så många skulle ta åt sig när en angripen statsledare i ett annat land åberopar att det som inträffade i Guernica var förkastligt. Att det begicks många fler övergrepp, av båda sidor, fråntar inte detta faktum.