Till att börja med skulle jag säga att det är viktigt att fundera igenom hur den egna personligheten fungerar i relation med andra människor i stort. Vilka faktorer hos andra som är avgörande för att en ska kunna vara sitt bästa jag. Man kan ju vara mer eller mindre känslig för hur samverkan med andra påverkar den psykiska hälsan. Jag är exempelvis en högkänslig person och mig påverkar det mycket vilken typ av personligheter jag har nära inpå mig.

För mig är det enormt viktigt att kommunikationen flyter då det tar orimligt mycket energi från mig när något skaver. Det handlar inte om att jag vill arbeta med personer som är lika mig själv, utan om att jag mår som bäst när saker och ting är tydliga och jag inte behöver gissa mig till hur andra människor fungerar och vad som ligger bakom deras beslut och beteende. Jag samtalar just nu veckovis med en coach och en uppgift jag har fått är just att prova på att analysera mindre.

Det var lite av en aha-upplevelse att tänka att jag skulle låta bli att fylla i de informationsluckor som uppstår i samvaro med andra. Inom mig pågår nämligen ett konstant historieberättande för att förklara möjliga orsaker till varför någon gör, säger eller bara helt enkelt utstrålar något subtilt som jag fångar upp. Detta är ansträngande och jag känner mig dränerad när jag varit med människor som inte är öppna med vad de känner eller inte ser andras behov. Det sker automatiskt. Mitt mål nu är alltså att försöka reducera det.

Men om jag ändå utgår ifrån att jag är så, underlättar det alltså för mig att jobba nära människor som jag inte behöver analysera utan talar ur skägget på eget bevåg och som har viss fallenhet för reflektion så att det blir någon slags jämvikt.

Antagligen är det på ett helt annat sätt för någon annan.

Vi har alla olika triggers som aktiverar negativa obearbetade känslor från barndomen. De i sin tur får oss att känna och kanske till och med agera som det barn vi en gång var. Om vi lär oss känna igen dem, förlorar de i kraft. Vi ser vad som händer och kan parera. Men det kan vara en dålig idé att starta ett företag tillsammans med någon som får vårt inre barn att reagera instinktivt.

För att veta om det är så, är det ju bra att känna varandra ganska väl. Alternativt att man gör en lista över sådant som är viktigt för en själv i samarbetet och utifrån den tillsammans bestämma på ett tidigt stadium hur saker och ting ska fungera. Och då menar jag inte bara sådant som arbetstider och resultatmål, utan att man vågar prata om obekväma saker för att ha en gemensam plan innan problemen uppstår och missförstånden avlöser varandra.

Vad gör vi när vi är oense, hur tänker vi kring ledighet och sjukdom, familjeliv, utbrändhet och den dagliga kommunikationen? Vad är självklart och var får man förbereda sig på anpassning?

Jag har startat ett företag med en person som jag kände ganska väl, men inte utan och innan. Vi var före detta kollegor som blivit vänner. Att vara vänner på jobbet är både härligt och en potentiell risk. Man har mer att förlora om något går snett. Att kunna vara oense och föra en diskussion även när man tycker olika är jätteviktigt i ett företag.

Min syster är militär och har en god ledarskapsutbildning. Hon talar mycket med mig om de olika faserna i gruppdynamiken. Den första karakteriseras av att alla vill tillhöra och accepteras med behov av en tydlig ledning. I den andra börjar det synas tecken på opposition och konflikter och det är helt nödvändigt att ta sig igenom denna för att nå nästa fas som handlar om tillit och struktur där feedback och konflikthantering sker naturligt och löpande, för att slutligen nå fjärde fasen där man kan ha fullt fokus på effektivitet och produktivitet.

Jag tänker ofta på detta då konflikter kan skrämma mig. Men när jag ser dem som steg på vägen mot framgången, mot att företaget ska kunna nå sin största potential, blir det lättare att utsätta sig för det obehagliga.

Det gäller att man talar samma språk, men också att man är medveten om och accepterar varandras olikheter som ju är styrkan i ett team. Jag är relativt medveten om mina styrkor och svagheter och framför allt att det nog inte skulle bli så bra om jag bildade ett team med någon som är som jag. Jag kan tycka att det är ett förvånansvärt vanligt fel i konstellationer av olika slag, att folk i allmänhet omger sig med folk som är lika dem själva. Det blir aldrig lika bra som när man kan täcka upp för och komplettera varandra. Det är först då som två är starkare än en och kan nå dubbelt så långt.

Likadant tycker jag man ska tänka när företaget växer och man anställer eller tar in fler partners. Det är ju bra om man förstår varandra, men helst ska man omge sig med folk som kompletterar och fyller på andra egenskaper och kunskap.

Innan jag och min kompanjon drog igång vår mäklarfirma, pratade vi mycket om allt detta. Vi satte även ned våra gemensamma värdegrunder i ett dokument. Vi tryckte på att alltid utgå ifrån att den andra gör sitt bästa. Balansen ligger så klart i att kunna både lita på och utmana varandra. Det har räckt långt för oss.

Vår ambition är veckomöten trots att vi bara är två och ses ofta. Vi fikar och har AW´s men mer formella, protokollförda möten har hjälpt oss med strukturen och den röda tråden. Vi håller inte alltid vad vi lovat och mötena är inte alltid veckoliga. Men det vi missar i vardagen faller aldrig bort helt, det finns i protokollet och vi kan ta upp tråden när vi bestämmer oss för det.

Vi har högt i tak, det är tillåtet att ifrågasätta vilket även inkluderar att säga ogenomtänkta saker högt för att resonera om dem tillsammans. Det finns en grundtrygghet i att vi har gemensamma mål. För mig personligen underlättar det att min “partner in crime” inte har en personlighet som triggar igång mina sämre mönster kopplade till mitt inre otrygga barn som lätt försöker skydda sig med märkliga försvarsmekanismer.

Alla individer är olika. När man som vi dessutom lever i ett annat land och kanske har kollegor eller partners med en annan kultur och andra referensramar som bas, kan det bli riktigt spännande. Ska man bygga något framgångsrikt ihop tror jag dock hemligheten alltid är öppenhet, att på ett tidigt stadium gå igenom de risker som relationen innebär så att den inte behöver ta så mycket plats längre fram i verksamheten.

Hur fungerar du? Vad är viktigt för dig?