Det finns mycket som är anmärkningsvärt kring Juan Carlos, både vad gäller hans eget agerande och de reaktioner detta väckt. Debatten eldas på ytterligare av den allmänna konfrontationspolitiken i landet, där det förefaller vara en dödssynd om man inte har en bestämd åsikt i enskilda frågor.

Det finns de som närmast skulle vilja korsfästa Juan Carlos och i samma veva slopa monarkin, på grund av de många uppgifter som tyder på att den numera pensionerade kungen skott sig rejält på tronen. I den andra vågskålen finns de som håller Juan Carlos som något av Spaniens frälsare, utan vars insats landet aldrig hade demokratiserats och blomstrat som det gjort efter Francos död.

Som vanligt ligger sanningen naturligtvis mittemellan. Flera av de argument som brukas både för- och emot kungen emeritus är extremt överdrivna. Oavsett hans meriter kan ingen förneka att Juan Carlos affärer skakat kungahuset i fogarna, något som framgår av att den nuvarande kungen Felipe helt brutit med sin far.

De som fortfarande försvarar den tidigare statschefen argumenterar att hans meriter vida överglänser de eventuella skuggorna. Några går så långt som att de även förnekar något som helst klandervärt agerande, med motivationen att samtliga utredningar mot Juan Carlos i Spanien lagts ned. Ett argument som förefaller ganska absurt, med tanke på att inga av de misstänka fallen av skattebrott och penningtvätt förnekats, utan inte har kunnat förföljas på grund av olika juridiska teknikaliteter.

De mest radikala motståndarna till Juan Carlos vill rent allmänt avskaffa monarkin och är i grunden stormförtjusta över de många skandaler som avslöjats. De hävdar att den tidigare statschefen agerat som alla monarker gör, då det skulle ligga i deras enväldiga natur.

Åtminstone ett av de argument som brukas av de som åberopar en republik finner jag vara ganska enfaldigt. Det gör gällande att monarkin inte är ett demokratiskt system, då tronen ärvs genom blodsband. Liknande argument gör gällande att grundlagen inte heller representerar en stor del av befolkningen, då de yngre spanska generationerna inte varit med och röstat fram den. Med det argumentet skulle de flesta länders författningar ogiltigförklaras, speciellt Frankrikes och USA:s. Det är också ganska absurt att hävda att en monarki inte skulle vara ett demokratiskt system, mot bakgrund av att samtliga skandinaviska länder, liksom ett stort antal andra konsoliderade demokratier i Europa, har kvar sina monarker.

Själv är jag faktiskt för monarki, om man nu redan har det statsskicket. Självklart i modern tappning, som en helt och hållet representativ institution. För mig har monarkin ett flertal fördelar. Dels utgör en kungafamilj (som sköter sig) en fantastisk PR för landet, som vida överskrider de kostnader som får vissa att gå i taket. Dessutom tycker jag att det känns befriande att upprätthålla en nationell institution som står över de politiska blocken och som, åtminstone officiellt, är neutral. Kungahuset står för kontinuitet och gemenskap, när politiken allt för ofta representerar precis det motsatta.

Men åter till Juan Carlos. Vad tycker då jag själv om debatten kring den tidigare spanske statschefen? Jag ska medge att Juan Carlos kommit på skam hos mig, då jag tillhörde de många som beundrade honom när han satt vid tronen. Men det är tydligt att han ärvt borbonernas gener och både skott sig bäst han kunnat samt haft en mängd utomäktenskapliga affärer. Detta trots att han framhölls som en förebild för dygd medan han regerade.

Med detta sagt finner jag det överdrivet att kräva varken att den nu 84-årige Juan Carlos ska sättas i fängelse eller tvingas dö i exil. Det är inte så lite skam redan att han frusits ut från kungahuset, även om han nog även borde ha pressats mer till att redovisa sin förmögenhet och göra rätt för sig.