Mina minnen av Bert-Åke Varg

PLUS BENGT SÄNDH Kan omöjligt minnas när och var vi råkades första gången. Det måste väl ha varit i någon tv-studio i slutet av 60- eller i början av 70-talet. Sedan medverkade vi i samma teveprogram ett antal gånger genom åren. Bert-Åke Varg var lättsam att jobba med. Han var minst lika skojfrisk som jag och det skrattades mycket under inspelningarna. Först trodde jag att han var stockholmare men snart fick jag veta att han var norrlänning från Hörnefors i närheten av Umeå. Han talade utmärkt stockholmska fjärran från det där egendomliga idiomet som Åke Söderkvist envisades med.

PLUS BENGT SÄNDH Kan omöjligt minnas när och var vi råkades första gången. Det måste väl ha varit i någon tv-studio i slutet av 60- eller i början av 70-talet. Sedan medverkade vi i samma teveprogram ett antal gånger genom åren. Bert-Åke Varg var lättsam att jobba med. Han var minst lika skojfrisk som jag och det skrattades mycket under inspelningarna. Först trodde jag att han var stockholmare men snart fick jag veta att han var norrlänning från Hörnefors i närheten av Umeå. Han talade utmärkt stockholmska fjärran från det där egendomliga idiomet som Åke Söderkvist envisades med.

Bert och jag umgicks inte så mycket privat men titt som tätt möttes vi på krogen och det var alltid lika lattjo. Jag har ett program sparat på kassett där vi medverkar i ett program med Lasse Berghagen och Eva Roos, där vi larvade oss något alldeles otroligt. (Nu har jag ingen VHS-spelare så att jag kan se programmet. Kanske bäst så).

Bert-Åke var en stor skådespelare som snabbt kunde ikläda sig olika roller. Från uggla till fartygsmaskinist och allt däremellan. Han behärskade allt. Jag beundrade honom mycket.

På 90-talet bodde jag i Skåne och hade en ny fru som heter Barbro. På kvällarna hände det att vi såg Rederiet på teve och varje gång tjatade hon om hur charmig den där Gustav var, han som spelade maskinisten. Jag sitter inte och pratar om vilka jag känner av de som visar sig i rutan.

Vid juletid 99 flyttade vi till Spanien och Campo Mijas. Den 23:de maj 2002 for jag ut att uträtta några ärenden och när jag kom hem möttes jag av en echaufferad hustru som kom springande emot mig.
–Kan du gissa vem som e här?
–Nää?
–Bert-Åke Varg! Gustav i Rederiet!
–Kul, svarade jag.

Kanske inte så konstigt att hon blev förvånad. Hon hade ju ingen aning om att Bert-Åke och jag kände varandra. Vi hade en mysig eftermiddag. Bert-Åke hade kommit till Fuengirola och där hade han fått veta att jag bodde strax utanför stan och då slängde han sig i en taxi för att avlägga visit. Nu tyckte Barbro att jag skulle ta en bild på Bert-Åke och henne tillsammans. Jag tog med dem runt huset för att slippa skarpa skuggor och där lät jag dem stå framför en vit vägg. Men de stod rakt upp och ner med händerna hängande utmed sidorna.
–Men för fan, sa jag, håll om varandra!
De var inte nödbedda så strax stod de omfamnande varandra. Då ropar Bert-Åke till mig:
–Skynda dig knäpp, för det här börjar kännas rätt!

Bert-Åke hade just genomgått en operation och fått pacemaker men verkade inte det minsta bekymrad över det.

Bert-Åke med hustru Juliana kom sedan att fira semester flera gånger i Fuengirola. Vi fick besök och ibland gick vi på krogen. En annan gammal kompis var Janne (Loffe) Karlsson med sambo Gurianne och en gång råkade de vara här samtidigt utan att veta om varandra. Jag ringde och bjöd ut Janne med dam utan att berätta att jag också bjudit Bert-Åke med fru. Båda blev lika överraskade när de kom till krogen KU-DAMM. Där åt vi förrätt, varmrätt och dessert, kaffe med cognac och ett antal strögroggar. Vi satt från eftermiddag till midnatt. En afton vi aldrig glömmer.

När jag for till Sverige för att framträda på diverse visfestivaler hände det två år i rad att jag spelade på Kulturhuset i Stockholm tillsammans med Finn Zetterholm och båda gångerna satt Bert Åke i publiken och flabbade.

De tre senaste åren hade vi endast kontakt per telefon. Jag vägrar att vara med på Facebook så det blev mest min hustru Barbro som fick läsa Bert-Åkes dåliga vitsar. Men hon fick även veta att han fått problem med njurarna, vilket tvingade honom till dialys tre gånger i veckan. Så på självaste nyårsafton, iförd smoking och lackskor, på väg till en konsert, dör han sittande i en taxibil. Det känns ödsligt!

Bengt Sändh