När jag var poliskonstapel

PLUS BENGT SÄNDH Sommaren 1970 spelade vi in Lars Molins debutpjäs Baddjävlar. Detta teaterstycke är en stor klassiker och har kallats ”Bästa teaterstycke i Svensk televisions historia”. Pjäsen kom att sändas även i Norge, Finland, Danmark och på Island och i Sverige har den sänts i repris ett antal gånger. Nu kan du se den på SVT:s Öppet arkiv. Min gode vän och kollega Finn Zetterholm och jag skrev ett tiotal visor till pjäsen och medverkade som två revolutionära hippiefigurer och blev i pjäsen kallade ”den nya rödvinsvänstern”. Inspelningen ägde rum i Öregrund och Östhammar och de flesta medverkande bodde på ett pensionat i sistnämnda stad.

PLUS BENGT SÄNDH Sommaren 1970 spelade vi in Lars Molins debutpjäs Baddjävlar. Detta teaterstycke är en stor klassiker och har kallats ”Bästa teaterstycke i Svensk televisions historia”. Pjäsen kom att sändas även i Norge, Finland, Danmark och på Island och i Sverige har den sänts i repris ett antal gånger. Nu kan du se den på SVT:s Öppet arkiv. Min gode vän och kollega Finn Zetterholm och jag skrev ett tiotal visor till pjäsen och medverkade som två revolutionära hippiefigurer och blev i pjäsen kallade ”den nya rödvinsvänstern”. Inspelningen ägde rum i Öregrund och Östhammar och de flesta medverkande bodde på ett pensionat i sistnämnda stad.

En söndagsmorgon medan de andra sov hittade jag, på ett bord i hallen, en polisuniform som skådespelaren Tommy Johnson skulle bära vid nästa dags inspelningar. Jag fick lust att prova den och den satt perfekt. Då fick jag idén att jag skulle ut och patrullera lite i denna idylliska lilla stad för att se hur det kändes. Jag saknade pistol, batong, slips och svarta välputsade skor. Jag hade bara mina egna ljusbruna mockaskor att ha på fötterna men det fick väl gå.

Det var första gången som man här såg en patrullerande polis och förbluffade innevånare gläntade på gardiner och såg mig gående stelbent med händerna på ryggen. Ibland stannade jag och stod och vägde lite på fotbladen såsom poliser brukar göra. Ingen tilltalade mig. Själv var jag barnsligt road men bemödade mig att hålla min uppsyn som man säger nollställd. Det hade jag lärt mig under min korta tid som vaktpost i det militära. När jag efter drygt en timme avslutat min patrulltjänst och kom tillbaka till pensionatet hämtade jag kameran, ställde in bländare och slutare och bad min fru Naomi att ta bilden.

Nästa dag när skådespelaren Tommy Johnson bar uniformen skulle vi spela in en scen på hamntorget i Öregrund. Där vimlade det av turister och ortsbor. En fet stockholmsdirektör, spelad av Ernst Günther, anlände med familj och parkerade på torget. Finn och jag började trakassera direktören och hans familj och vi var väldigt otrevliga. Vi hånade honom, flirtade med hans söta dotter, sparkade på hans Mercedes och tog frun på tuttarna. Ernst var rödbrusig och rasande men när jag höll fram dosan och tyckte han skulle ta en snus sprack han upp i ett skratt så den scenen fick vi ta om.

För att få naturliga publikreaktioner körde vi med dold kamera. Fotografen låg på mage på taket till ett gatukök. Det hela var inte helt riskfritt då det samlats rätt mycket folk som tog direktörens parti. Till slut rådde det lynchstämning mot Finn och mig…

Skådespelaren Tommy Johnson stod tio meter bort, utanför bild, i polisuniformen och besåg inspelningen. En dam i övre medelåldern sprang fram till honom och skrek:
–Ser du inte hur dom bär sig åt? Ska du inte ingripa?
Polisen Tommy betraktade henne lite slött och sa med likgiltig stämma:
–Det skiter väl jag i!
Den stackars damen tappade förmodligen förtroendet för ordningsmakten för all framtid.

Tommy och jag träffades på krogen vid ett tillfälle 40 år senare och då pratade vi minnen. Jag påminde honom om detta hans svar och han skrattade gott och sa:
–Jo, jag minns detta för det var nog den roligaste replik jag fällt under hela min skådespelarkarriär.

När man spelar in film så är det massor av inspelat material som aldrig kommer med. I regel har man spelat in på tok för mycket så den scenen jag berättat om finns inte med i Baddjävlar. Lite synd tycker jag.

Bengt Sändh