Se upp!

PLUS BENGT SÄNDH Jag är inte ornitolog men har lärt mig en del om fåglar vartefter jag fotograferat dem. Det började med att jag fick besök av min vän naturfotografen Peter Ugander. Vi gjorde ett par utfärder i Andalusien och Extremadura som resulterade i ett stort antal fågelbilder. När han övergivit mig fortsatte jag att fotografera fåglar och fann att det var mycket svårare än att plåta svampar, som ju är avsevärt långsammare. Nu har jag över 400 fågelbilder och har haft värk i nacken efter att ha tittat uppåt mot skyn i många timmar.

PLUS BENGT SÄNDH Jag är inte ornitolog men har lärt mig en del om fåglar vartefter jag fotograferat dem. Det började med att jag fick besök av min vän naturfotografen Peter Ugander. Vi gjorde ett par utfärder i Andalusien och Extremadura som resulterade i ett stort antal fågelbilder. När han övergivit mig fortsatte jag att fotografera fåglar och fann att det var mycket svårare än att plåta svampar, som ju är avsevärt långsammare. Nu har jag över 400 fågelbilder och har haft värk i nacken efter att ha tittat uppåt mot skyn i många timmar.

Nu är jag sådan att om jag inte själv klarar att examinera en växt, en insekt eller en fågel så mejlar jag bilden till professorn på området så får jag svar. När jag inte visste vad jag vad det var för fågel så mejlade jag bilden till Magnus Forsberg på Sveriges ornitologiska förening. Så fick jag veta att de skulle arrangera en resa hit till Spanien. Jag skrev till dem att de var välkomna på en öl och en macka när de passerade här och en månad senare svängde de in med en stor buss på vår tomt. Jag sprang runt och försökte hälsa på människor som stod med varsin kikare riktade mot zenit.
–Där har vi ett hundratal bivråkar sa en.
–Nä du, det är minst tusen, sa en annan. Jag hämtade min kikare och såg små svarta prickar som lusade ner molnens silvervita kanter.
–Hur fan kan ni se att det är bivråkar?
–Vi ser det på flygsättet, löd de lakoniska svaret

Ett par veckor senare kunde jag läsa en reserapport på deras hemsida. De hade sett många sällsynta arter och vidare kunde jag läsa: ”Den största upplevelsen var när vi från Bengt Sändhs altan såg 3.000 bivråkar, på väg mot Norden”.

Deras färdledare var alltså ovan nämnda Magnus Forsberg. När min fru frågade honom om han var med i klubb 300 fick hon svaret.
–Det var jag som startade den!

Magnus med fru har besökt oss ett par gånger sedan dess och det är synnerligen intressant att få följa denne man till fågelskyddsområdet utanför Málaga. Han har svar på allt och världen som arbetsfält, då han leder vetenskapliga expeditioner till Tibet, Anderna, Antarktis med mera.

Mellan Málaga flygplats och staden flyter floden Guadalhorce och där finns massor av fågelarter. Där har jag gjort två sensationella upptäckter. Den första inträffade 10:e november 2004 när jag följde floden norr om flygplatsen så såg jag plötsligt, på en sandbank som sticker upp ur vattnet, faraonernas heliga fågel Helig Ibis. Den är vit, har en trettio cm lång nedåtböjd näbb och kan bli upp till 80 centimeter hög.

Arten finns inte i Europa. Jag tog en serie bilder på den och samma kväll visade jag dem för den mycket kunniga ornitologen, min vän Salvador i Fuengirola som svarade: ”Det har bara hänt en gång tidigare och det var för 17 år sedan. Då fanns ett exemplar vid Río Fuengirola och den satt på första sidan i alla tidningar. Fågeln var en gång så helig att den balsamerades och fick följa Faraonerna i graven.”

Naturligtvis for jag till Río Guadalhorce även dagen därpå. Närmare utloppet mötte jag en man som när han fick se mitt stora teleobjektiv tilltalade mig. Jag undrade om jag fotograferade fåglar. Jag pekade uppåt floden och sa:
–Ibis santo! Han visade i gester och mimik att jag var en idiot när han svarade:
–No no no Ibis santo!
Han tog ur sin plånbok och höll fram ett kort som visade att han var medlem i Málagas ornitologiska förening.
–Ibis santo! envisades jag.
–No no Ibis santo envisades han.

Jag lämnade honom och gick några hundra meter uppåt floden och där på samma sandbank stod nu två stycken ibisar. Jag fotograferade. När jag uppsökte platsen för tredje dagen i följd hade nyheten spritt sig för nu kryllade det av ornitologer med kikare, stativ och kameror.

Tio månader senare, alltså i september 2005, gjorde jag min andra sensationella upptäckt på samma plats. Där häckade en afrikansk skedstork tillsammans med en europeisk. Bildbevis bifogas ovan i detta kåseri.

Vill du veta var de flesta tranor som på våren befolkar Hornborgasjön vistas vintertid? Då får du göra en tre timmars bilresa till ett område som heter Los Tiros och ligger strax norr om samhället Cabeza del Buey, i Extremadura. Trevlig resa!

Det händer då och då att jag möter svenskar som färdats i det spanska inlandet och som kan berätta att de sett hela flockar av örnar. Jag får då förklara att det är fel. Örnar flyger inte i flock. Vad man sett är gåsgamen som mäter 2,6 meter mellan vinspetsarna.

Om jag överskrider hastighetsbegränsningarna en aning så kan jag fara till Fuente de Piedra på en timme. Där finner jag sjön som på våren hyser upp emot 30.000 flamingos. Gruppen med engelska ornitologer, på bilden ovan, stod först med varsin kikare och spanade ut över sjön. Då hörde de plötslig lätet av en sällsynt småfågel, gjorde helt om, som en grupp väldrillade soldater och kikade mot ett avlägset buskage. Det var då jag tog bilden.

Bengt Sändh