Självförvållad mardröm

PLUS MATS BJÖRKMAN Tre dagar. Exakt så lång tid gick det från att jag inledde min ansökan om spanskt medborgarskap till att jag började uppleva de första byråkratiska hindren. Det första var i ärlighetens namn självförvållat, men de problem som ett till synes oskyldigt misstag skulle leda till hade jag inte kunnat ana ens i mina värsta mardrömmar.

PLUS MATS BJÖRKMAN Tre dagar. Exakt så lång tid gick det från att jag inledde min ansökan om spanskt medborgarskap till att jag började uppleva de första byråkratiska hindren. Det första var i ärlighetens namn självförvållat, men de problem som ett till synes oskyldigt misstag skulle leda till hade jag inte kunnat ana ens i mina värsta mardrömmar.

I förra veckas blogg berättade jag om mitt beslut att sent omsider ansöka om spanskt medborgarskap. En av flera anledningar är att slippa onödig byråkrati kring passärenden och liknande, men det är tydligt att bevämlighetsargumentet snabbt fallit på sin egen dumhet. Om jag så skulle leva tills jag blir 150 år tror jag inte att smidigare passrenoveringar kommer att kompensera ens i närheten för de administrativa utmaningar som jag nu självmant utsatt mig för.

Min spanska hustru Carmen är undersköterska inom offentligvården och jag hör henne ofta svära och slita sitt hår när hon försöker få något ärende uträttat på nätet. I teorin har byråkratin blivit mycket smidigare tack vare Internet men i verkligheten har den tagit sig andra och ofta betydligt mer illvilliga former. Du måste vara något av ett datageni för att lyckas navigera dig fram på de olika myndighetssidorna, som dessutom ofta har enorma brister och fel som ändå sätter käppar i hjulet.

Nu är det alltså min tur att svära och slita mitt hår (i det senare fallet har jag inte så mycket att tillgå längre…). Jag ska nog tillstå att även om det tagit lång tid att bestämma mig för att söka om medborgarskap så betyder det inte att beslutet grott fram länge och därmed skulle vara väl genomtänkt. Faktum är att det funnits en hel del spontanitet över det hela, då jag började googla efter information och plötsligt fann mig med att registrera min ansökan på justitiedepartementets hemsida.

Till en början verkade det vara ganska enkelt. Tack vare att jag inte har problem med spanskan kunde jag ta till mig all information och besluta om att söka baserat på födsel i Spanien, även om jag även kvalificerar genom att jag bor fast i Spanien sedan mer än 30 år, är gift med en spanjorska och har spanska barn. Enligt informationen ska en handläggning baserad på födelseort ta ett år.

Allt verkade så smidigt att jag fyllde i alla mina uppgifter, bifogade de dokument som jag inledningsvis hade till hands och betalade administrationsavgiften på 104 euro. Sedan gick jag vidare till hemsidan för Instituto Cervantes, som organiserar de två prov som man måste klara av, och anmälde mig till dessa. Det inkluderade också anmälningsavgift på 112 euro vardera.

Tre dagar senare började problemen. Under en lunchkonversation insåg jag av en ren tillfällighet att jag skrivit upp mig för fel svårighetsgrad i spanska. Nationaliteten kräver minst nivå A2 och jag hade anmält mig till A1, som alltså är en lägre nivå. Nåväl, provet är inte förrän om två månader, så det kunde väl inte vara så svårt att justera detta…

Stört omöjligt! Svaret från Instituto Cervantes var entydigt. Anmälningsperioden för provet hade precis gått ut (två månader före) och efter det kan man inte göra några som helst justeringar. Mina anspråk på att ändra provet från A1 till A2 avslogs bestämt. En liten tröst i sammanhanget var att jag åtminstone kunde få tillbaka anmälningsavgiften.

Men detta var bara det första problemet. I samband med nämnda fadäs fick jag nämligen reda på att diplomen delas ut först tre månader efter godkänt prov. Den tidsfrist jag fått av justitiedepartementet för att lämna in alla handlingar för min ansökan är fyra månader från registrering och då de närmaste proven ligger mer än två månader fram i tiden är det omöjligt att uppfylla detta. På departementets hemsida anges att om tidsgränsen inte uppfylls ställs ansökan automatiskt in.

I flera dagar har jag försökt presentera en ansökan om att antingen få ett uppskov med minst fyra månader på min ansökan om nationalitet eller i annat fall inskrivningsavgiften tillbaka. Det senare för att registrera en ny ansökan när jag väl erhållit mina diplom. Resten av de nödvändiga dokumenten har jag redan.

En förvånad dam på justitiedepartementets hjälptelefon kunde inte förstå varför jag inte väntat med att betala inskrivningsavgiften (!). Hur som helst måste min ansökan om eventuellt uppskov gå via justitiedepartementets hemsida och ske med digital underteckning. Detta har jag, men systemet har givit mig ett otal felmeddelanden och gjort det omöjligt att komma vidare.

Sista utvägen i det här fallet har varit att skicka min ansökan om uppskov med ordinarie post. Så nu återstår att vänta på eventuellt svar. Jag har svårt att föreställa mig att tidsfristen skulle kunna förlängas så det bästa jag kan hoppas på är att få tillbaka avgiften för att börja på ny kula om ett par månader, när jag erhållit de nödvändiga diplomen. Fortsättning följer.

Mats Björkman Sydkusten