Likvakan utgör en av grundpelarna i det spanska sociala systemet och skiljer sig i många bemärkelser ljusår från svenska traditioner. Framför allt sker allting enormt mycket snabbare. Det som vi fick uppleva i samband med Manuels död var ett skolboksexempel.

Det var tyvärr inte första gången som jag fick uppleva i en likvaka i Spanien. Det blir så, om man själv får leva och allteftersom ens nära och kära också åldras. Ibland ställs däremot den så kallade naturliga ordningen på huvudet, när den som avlider är så pass ung att han eller hon sörjs även av sina föräldrar.

När telefonerna gick varma vid tvåtiden härom natten trodde de flesta av oss släktingar att samtalen gällde min svärfar ”Frasco” (Francisco), som hunnit fylla 86 år och som lyckats överlista döden ett par gånger. Men det var alltså hans näst äldste son Manuel som segnat ihop i sitt hem, i samma by där min svärfar bor.

De flesta i min hustrus släkt bor numera på Costa del Sol, cirka 90 minuters bilfärd från byn. Innan solen ens hunnit gå upp denna morgon var de flesta av Manuels fem syskon, deras respektive make/maka liksom Manuels egna barn på plats i byn, den avlidne placerad i en kista och likvakan upprättad i den kommunala anläggning som existerar för ändamålet och som i Spanien kallas ”tanatorio”. Kistan placeras i ett sidorum till samlingssalen, bakom ett stort glasfönster och redan vid elvatiden på förmiddagen var blomkransarna på plats. ”Din hustru och dina barn glömmer dig inte”, kunde man läsa på bandet till en av de största kransarna.

Mottagningsrummet är inrett med soffor, bänkar och stolar, där de närstående till den avlidne vakar sin kära och tar emot kondoleanser från annalkande bekanta. I ett annat sidorum ställs det fram dryck och framåt lunchtid anländer en kommunanställd som dukar upp vickning med smörgåsar och varm buljong. På eftermiddagen byts det ut mot kaffe, te, juice och bakelser. Allt går på rutin och de närmast sörjande tillåts fokusera på själva sorgeprocessen, liksom det protokoll som i Spanien följer med detta.

Förlusten av en nära anhörig är något mycket seriöst i Spanien. Anställda har rätt till tre dagars ledighet med omedelbart verkställande och upp till fem dagars frånvaro om bestyren kräver längre resor. Även om en minoritet av den spanska befolkningen numera är troende så följer de flesta de katolska sedvänjorna och månghundraåriga traditioner, flera av vilka borde ha lämnats därhän för länge sedan.

Det handlar mycket om vad folk tänker och tycker i dessa sammanhang. De närmast sörjande förväntas förbli intill kistan från att likvakan startar tills att den avlidnes kvarlevor förs till kyrkan för begravningsceremonin. Beroende på tidpunkten för dödsfallet och omständigheterna varierar tiden för mässan, men det brukar röra sig om upp till ett dygn.

I det här fallet blev likvakan relativt skonsam, tack vare borgmästarens försyn. Hon såg till att mässan tidigarelades till samma kväll, klockan åtta. Detta skonade bland annat min åldrige svärfar från att tvingas sitta en hel natt till på en pinstol vid sin avlidne sons kista.

Den skinande eldrivna likbilen anlände punktligt och vi var cirka hundra personer som följde kistan genom de sluttande bygatorna upp mot kyrktorget. Där bar bröderna och några andra män Manuels kista uppför trapporna till kyrkan och fram till altaret. Prästen höll sedan sitt sedvanliga begravningstal som kretsar kring den eviga synden som nu blir förlåten. Mitt intryck är att få ens lyssnar och ännu färre berörs av prästens ord, men traditionen består.

Knappt 20 minuter senare fördes kistan ut igen och kördes bort i likbilen för inbokad kremering påföljande morgon. Sakta började de närvarande droppa av och kvar sist utanför den nu stängda kyrkan blev den närmaste släkten, inkluderat Manuels änka och två barn. Vi var ett gäng som åt en bit mat efteråt på den intilliggande uteserveringen innan vi satte oss i bilen och körde hemåt igen, i natten.

När vi anlände vid parkeringen väl hemma angav bilens instrumentbräda att klockan var 23.50. Det var fortfarande samma dygn som Manuel avlidit och på mindre än 22 timmar hade familj, släkt och vänner hunnit bli informerade om tragedin, ställt in sina ordinarie åtaganden, rest till byn, likvaka hade anordnats, tid för begravningsceremoni spikats, senare tidigarelagts och sedermera hållits och slutligen hade alla närvarande utom de närmast sörjande även återvänt till sina hem.

Var det månne något väsentligt som inte hann klaras av på denna tid? Naturligtvis sorgeprocessen. Den stora nackdelen med spanska likvakor och begravningar är utan tvekan att allt sker så snabbt att de flesta inblandade är antingen förtvivlade i sin sorg eller fortfarande i chock. Det gör att insikten om förlusten och dess konsekvenser inte sjunker in förrän långt efter att den som gått bort redan vilar i sin grav eller har hunnit kremeras.