Vid denna tid hade Ingemar Johansson en restaurang vid Drottningtorget i Göteborg och den var öppen till klockan tre nattetid. Krogen hade en enorm röd skylt ut mot torget. Den hette INGOS. Där blev vi ofta sittande efter kvällens föreställning. Ingemar skröt över att att han serverade världens största lövbiff och det stämde säkert. Kocken hade lyckats banka ut den så den var betydligt större än tallriken.

Här fanns även filmduk och projektor så gästerna kunde se matchen där Ingemar knockade Floyd Patterson och blev världsmästare. Den visades ofta, men matchen där Floyd vann och tog tillbaka titeln visades aldrig. Den filmen hade inte Ingemar lyckats få tag på. Krogen frekventerades vid tvåtiden på natten av horor med vidhängande sutenörer.

Ibland efter föreställningen satt vi hemma hos Ingemar. Mat hade vi ätit på krogen så här såg vi till att den sköljdes ner ordentligt. Ingemar berättade att han hade gått en match mot en finsk boxare och att de två blivit goda vänner. Boxare är egendomliga. Först slår de varandra på käften och detta leder sedan till livslång vänskap. Finnen var väldigt intresserad av lyrik och lyckades entusiasmera sin vän Ingemar genom att läsa känsliga poem av den finländske skalden Tavaststjerna. Ingemar köpte strax alla dennes diktsamlingar och lärde sig många av dikterna utantill.

Det var en sällsam upplevelse att mitt i natten sitta i dunkel belysning med en grogg i handen och lyssna på en tungviktsboxare som med tårdränkta kinder läste:

Vi storma som flugor mot fönsterrutan
och alla ha vingar och ingen är utan. Och så vidare.

Sedan hämtade Ingemar en diktsamling av Nils Ferlin. Han började läsa dikter och han gjorde det bra. Med göteborgsdialekt, stor inlevelse och mycket känslosamt läste han dikt på dikt och jag la märke till att han inte tittade i boken förrän det var dags att hitta nästa poem. Han kunde det mesta utantill.

I min loge på restaurang Valand hade jag nu bara ett par trosor kvar och dessa ville ingen köpa. De hade jag hängt upp på väggen. De var av en gammaldags modell i flossad gammelrosa bomull. De var så stora att två feta damer hade kunnat kliva i dem tillsammans. De kan knappast ha varit avsedda som klädesplagg utan snarare någon slags skylt-, reklam-, eller skämtartikel. Alla som såg dem häpnade. Så stora damer finns inte, löd en kommentar.

Så fick jag besök av Allan Johansson som bad att få köpa dessa trosor.
–Va ska du med dom till? undrade jag nyfiket.
–Det angår dig inte, det kanske du får reda på senare. Vad ska du ha för dem?
–Ingenting, du får dom. Ska du ut och tälta?

Om Ingemar Johansson var gift eller inte vid denna tid är för mig okänt. men han bodde ensam i en lägenhet med Allan som tillfällig hyresgäst. Ingemar kom ibland hem stupfull från sin egen krog på småtimmarna och då var det samma taxiförare som hjälpte honom ända in i sovrummet, där han tippade omkull Ingemar i sängen och drog täcket över honom.

En av de sista dagarna på vår månadslånga show kom Allan in till mig i logen och hade svårt för att hålla sig för skratt.
–Nu ska du få veta vad jag gjorde med trosorna. I natt kom Ingemar hem dyngrak och chaffisen hjälpte honom i säng. Då väntade jag en stund sen plockade jag fram trosorna, smög in till Ingemar och slängde in dem under hans täcke. I dag vid elvatiden vaknade jag av att en fyllsjuk världsmästare stod i mitt rum och höll upp trosorna och undrade med ynklig röst:
–Hörru Allan – för helvete – såg du vad jag hade för jävla fruntimmer med mig hem i natt?
–Ingen aning, jag sov, svarade Allan.