Dramat i Totalán fick medialt genomslag runt hela jordklotet. Det var den 13 januari 2019 som lille Julen Roselló föll ner i en brunn som var så smal att många, jag själv inkluderad, länge tvivlade på att pojken verkligen kunde befinna sig i hålet. Julens pappa insisterade dock och det ledde till den enskilt största räddningsaktionen i Spaniens historia och en av de mest uppmärksammade i världen.

Dokumentärserien ”13 días” är gjord på numera klassiskt manér där inblandade personer intervjuas i industrilokaler med effektfullt ljus och där de många gånger tittar bort från kameran medan de berättar. Några scener är fejkade, som av räddningsarbetare som pratar i telefon och av Julens föräldrar som spanar maniskt på sina mobiler medan de delar en säng.

Dokumentären innehåller också som väntat en hel del arkivmaterial och tidigare icke publicerade videos och bilder. Särkilt ångestfullt är det att se de första filmerna inifrån den drygt 70 meter djupa brunnen, när de försöker lokalisera pojken.

Det flesta följde de dramatiska händelserna, som utspelades för drygt fyra år sedan. Även på Sydkusten informerade vi kontinuerligt om dramat och jag blev även intervjuad av Sveriges Radio. Då jag följde räddningsarbetet ingående kände jag redan till det mesta som återges i dokumentären, men det fanns också några intressanta nyheter och detaljer. Inte minst får man höra många av de inblandade berätta själva om hur de upplevde situationen.

Det senare inkluderar speciellt Julens föräldrar, som bägge ställer upp i dokumentären. Deras deltagande är naturligtvis viktigt, men jag kan inte låta bli att känna ett visst obehag över hur deras smärta exploateras, till synes till ingen nytta. Det finns liksom ingen lärdom man kan dra av deras berättelse och det blir huvudsakligen emotionellt.

Jag kommer på att fråga mig själv hur jag som journalist skulle försöka övertala Julens föräldrar att ställa upp på en dokumentär av det här slaget. Svaret är faktiskt att jag inte kommer på något annat argument än det som förmodligen varit fallet - pengar. Jag ifrågasätter inte föräldrarnas beslut att på detta sätt få någon slags ekonomisk ersättning för sitt lidande, men det fråntar inte obehagskänslan när man ser hur de inte bara intervjuas, utan även iscensätter situationer från de dramatiska dygnen.

Det som kanske mest väcker min uppmärksamhet är vad dokumentären saknar och som för mig borde ha varit huvudmotivet för att genomföra serien. Nämligen att uttrycka tacksamhet gentemot alla som ställde upp solidariskt. För är det något som var speciellt anmärkningsvärt med dramat i Totalán så var det att se den gränslösa empati som visades av allt från bybor som lagade mackor till räddningsarbetare och journalister till gruvarbetare och annan räddningspersonal som slet dygnet runt och många med risk för sitt eget liv. Jag upplever att dokumentären är så fokuserad på föräldrarnas sorg att det aldrig framförs något tydligt tack.

Trots att dokumentären skildrar händelserna i tre avsnitt som är nästan en timme långa vardera, så förbiser den en hel del väsentliga detaljer. Det tas exempelvis inte upp hur det kunde komma sig att brunnshålet inte var övertäckt och likaså utelämnas information om de juridiska efterspelen, som existerat och som är avklarade.

Trots dessa reservationer är det utan tvekan en sevärd dokumentär, för den som förstår någorlunda spanska. Jag tror nämligen inte att den är textad till några andra språk.

Lyssna på min rapportering i Sveriges Radio två dagar in i dramat vid Totalán;