Ibland tvingas jag instämma i den banala repliken: ”Det var bättre förr.” De första femton åren efter att vi flyttat till Spanien, med början 2001, firade vi svenskar i Fuengirola midsommarafton på Alboransjöns strand, närmare bestämt i Los Boliches. Lasse och Kerstin hette de båda initiativtagarna, som också såg till att arrangera det hela. Man ordnade med musik och högtalaranläggning och lät tillverka en liten midsommarstång. Det var även de som såg till att stranden städades efter festligheterna.

Vi firade på den dag som svenska politiker hade bestämt. Ibland sammanföll det hela med spanjorernas San Juan, men för det mesta inte. Hur som helst så hade vi det mycket gemytligt. Lasse ansökte alltid i god tid om tillstånd från myndigheterna men dessa hade så många månader på sig att bestämma i den för dem så viktiga fråga att deras tillstånd kom oss till del först en vecka efter själva firandet.

Minns såväl när jag och min fru stod och tittade på de som dansade runt stången. Då stannade en liten svartklädd spansk gumma och frågade vad som pågick. När hon fick veta att vi firade svensk midsommar undrade hon vad det var för blommig stång som man dansade kring. Då förklarade min fru att det var en gammal svensk fruktsamhetssymbol. Gumman tittade förundrad på de små barnen som skuttade likt grodor runt fruktsamhetssymbolen. Sedan skakade hon bekymrat på sitt grånande huvud och lämnade oss skyndsamt.

Vi förde verkligen inte något oväsen och vi skräpade inte ner. Trafikljuden var betydligt mer störande. Detta till trots var det alltid någon anonym som ringde polisen, som genast anlände. En myndig polisman frågade om vi hade tillstånd och fick till svar att vi hade ansökt redan i februari men ännu ej fått svar. Då kopplade han ur sladden till förstärkaren och inskärpte att vi skulle vara tysta. Slutligen hotade han oss med fängelse om vi skräpade ner. Det hade han inte behövt. Vi hade delat ut soppåsar till alla deltagare och strax efter midnatt var vår bit av stranden den renaste utmed hela kusten. Vi svenskar är renliga. Det fick vi lära oss redan under sextiotalets omfattande kampanjer under mottot ”HÅLL NATUREN REN!”

Dagen därpå firade spanjorerna San Juan under ett öronbedövande oväsen utan poliser och nästa morgon kunde man skåda stranden som en sex kilometer lång soptipp. Folket däremot var borta. Kanske satt de i fängelse.

Men åter till det svenska firandet. De första kom redan vid 18-tiden, sedan fylldes det på. Några hade ätit midsommarlunch på ett par svenska krogar i Fuengirola och då ingick i priset att de fick åka med det lilleputtåg som krögarna abonnerat och som annars brukade köra runt med turister.

Som mest var vi över 300 som firade. Många damer hade blomsterkransar i håret och andra hade blommor till stången. Några kom i stora sällskap dukade långbord och satte upp parasoller. Jag och frugan hade ett campingbord och varsin stol och en massa revbensspjäll samt sallad, öl, vin och snaps. Återigen andra hade bara med sig några buteljer och satte sig i sanden. Hundar jagade varann. Såväl barn som vuxna badade. Vi sjöng och spelade. Olle spelade dragspel och året därpå skötte Anita bälgen. Vi gick runt och minglade och lärde känna människor och knöt nya kontakter. Det var alltid en härlig stämning och det var faktiskt mer midsommar än vi upplevt i Sverige.

Vi minns dessa midsommarfester med saknad. I år sitter jag väl hemma och har roligt på frugans bekostnad och hon på min. Men lite gott käk skall det väl bli och en och annan stänkare och varsitt köttben åt våra hundar Ronja och Lorca.


Barbro och Bengt Sändh på midsommarfirande vid stranden i Carvajal 2011. Foto: Mats Björkman