Det finns mängder av vackra omgivningar i Spanien och jag upphör aldrig att häpnas över utbudet av vandringsleder bara i Málagaprovinsen. Det handlar dock alltid om särskilt naturklassade stigar och områden som får åtnjutas under strikta bestämmelser och restriktioner. På flera håll i södra Spanien krävs till och med särskilt tillstånd i förväg, för att få gå vissa stigar.

Andalusien har genom historien dominerats av ”latifundios”, storgods där några få förmögna ägt majoriteten av såväl jordbruksmarken som jaktområdena. Även om situationen förändrats är det fortfarande enorma områden som ägs av enskilda privatpersoner, många tillhörande anrika adelsfamiljer och flera av dem figurerar frekvent i skvallerpressen. Särskilt slående är hur utbredda de privata jaktområdena är.

Detta är ett gissel för allmänheten och speciellt för nordbor som är vana att kunna ströva fritt, samtidigt som man visar ansvar. Jag kan gissa att många som läser dessa rader mer än en gång velat strosa i den spanska naturen men har tvingats ge upp för att alla fina områden är omgivna av stängsel.

Anledningen till att jag skriver dessa rader har koppling till mitt ofrivilliga äventyr för några veckor sedan, när jag spelade in en vandringsvlogg som startade i Ojén och där jag fick göra helt om vid ett flertal tillfällen, efter att jag stött på såväl stängsel som grindar. Ingen av dessa var utmärkt på Google Maps, som är ett lika fantastiskt verktyg som djävulens skapelse när det inte överensstämmer med verkligheten.

Det sista stora hindret som jag stötte på när jag trodde att jag var ”home free” var både ett jordskred i vägen och ett enormt staket på motsatta sidan. Det hade hunnit bli mörkt vid det laget och min pannlampa lyste bara upp ungefär tre meter framåt, vilket gjorde det svårt att granska terrängen. Jag beskriver i vloggen hur jag klarade mig ur situationen, men först efter att jag fått nobben av larmtjänsten.

Härom dagen var jag ute på en kortare promenad i mina hemtrakter och lockades då att bege mig till platsen, men på motsatta sidan om ravinen. Döm om min förvåning när jag i dagsljus och på andra sidan staketet kunde se ett flertal skyltar som förkunnar att där jag vandrat är privat område. Det förklarar visserligen en del saker, men jag har gått där för många år sedan och då fanns inga staket eller indikationer om att tillträde skulle vara förbjudet. Dessutom är området enormt och sträcker sig såväl söder som norr om betalmotorvägen.

Man undrar ju vem som äger all denna mark, bara ett stenkast från kusten och som är så mån att hålla inkräktare borta att hen istället för att reparera den raserade vägen sätter upp stora staket med varningsskyltar. Det är lika bra att inte fråga sig vad som hade hänt om jag sprungit in i markägaren den där kvällen när jag inte lyckades ta mig ner till kusten.

Kanske hade jag tvingats stirra in i piporna på en jaktbössa och föga hade det väl hjälpt i det läget att åberopa ”allemansrätt”..!

Här kan du se vloggen om äventyret, om du inte redan gjort det;