När det var dags att skörda hö samma sak. Här fick bonden hjälp av sina grannar mot att han och hans hushåll hjälpte dem när det var så dags. Man slog gräset med en enkel hästförspänd slåttermaskin. Sedan spändes hästen framför en hästräfsa som samlade ihop skörden vid hässjan som man byggde på olika sätt i södra och norra Sverige. Jag vet exakt hur detta går till än i dag. Jag är känd för mitt goda minne. (Jag minns att det var någon som sa att det blev en pojke.)

Nu skulle höet torkas på hässjan. Detta arbete utfördes alltid vid vackert och torrt väder. I obarmhärtigt solsken lyfte jag fång på fång på hässjan. Getingar och bromsar torterade min svettiga lekamen. Borta i diket där vattnet porlade hade vi en fem liters kagge med svagdricka och en emaljerad skopa som alla drack ur. Så plötsligt stod husmor och en piga vid skogsbrynet och ropade att kaffet var klart. Vi slog oss ner under björkarna och åt skivor av hembakad kaffelängd och en och annan kaka. Vi samtalade och skämtade tills bonden eller rättaren röt:
–Nähä, det här duger inte. På´t igen!

Nu finns inget kvar av denna gemenskap, Nu sitter en ensam hörselskadad bonde med lurar på skallen och kör en maskin som packar in det fuktiga höet till ensilage i jättelika vita marshmallows i plast medan hans hustru jobbar i hemtjänsten på centralorten.

Jag minns även när höet kördes in på logen på en stor flakvagn med två förspända nord-svenska hästar. Det gällde att kunna lägga höfången så att de band varandra. Då kunde lasset, från marken räknat, bli fyra meter högt. Barn och även ungdomar älskade att åka hölass. Väl på höskullen gällde det att stuva in det så att allt fick plats. Det var vinterföda för ett stort antal kor, ett par hästar och kanske några får.

På gården fanns alltid ett hemlighus där kan förrättade sina behov. Det kunde bestå av ett avgränsat litet rum i ladan eller som en fristående liten byggnad runt knuten. Där fanns en bänk med ett par tre hål i och med lock som man lyfte av. Ofta fanns ett mindre hål för barn.
Skiten samlades i pelare under fjölen för att köras ut på åkern när det blev fullt. Namnet hemlighus har sin förklaring. Det var mycket folk på gårdarna av flera generationer samt pigor och drängar. Ville man tala förtroligt med någon så smög man ut på dasset för att inte de andra skulle höra. Därav namnet hemlighus.

Mjölkmaskiner fanns men alls icke som nu då mjölken rinner direkt från kon via slangar och rörledningar till en kyltank i mjölkrummet. Förr bar man mjölken från kon till femtioliters galvaniserade krukor. Dessa kördes med häst och vagn ut till mjölkpallen vid landsvägen där de hämtades av mjölkbilen samtidigt som denna returnerade en mindre kruka från mejeriet med skummjölk till kalvarna.

Höladan hade även en andra funktion för här avlades en stor del av svenska folket. Det finns inget bättre afrodisiakum än doften av timotej. Sverige är världsbäst på statistik men jag skulle vilja se hur stor procent av populationen som avlades i stugorna och i höladorna. Nu talar jag alltså om landsbygden där befolkningen var som störst. Det är klart att i städerna var det glest mellan höladorna så var parade man sig där? Min käre kollega Carl Michael Bellman har svaret och jag citerar de sista raderna på Fredmans epistel nummer 4:

Enkannerligen till Anna Stina.

Käraste kommen ihåg mina ord:
Kärlekens Tempel, Dess länder och städer
Ä bolstrar och fjäder
Trappstenar och bräder
Och gator och gränder och stolar och bord.