Två dagar efter inspelningen av nämnda skiva, när vi nyktrat till, sa direktören: ”Den här kan vi inte ta ta fullt pris för, det får bli en lågprisplatta.” Den som tjänade på det var skivhandlarna. De köpte den som lågpris men tog själva fullt pris. Detta till trots blev det en sådan försäljningssuccé att direktören började tjata om att vi måste göra en uppföljare.

När han tjatat tillräckligt länge gav vi efter men jag ställde följande villkor: Vi skall ha Europafilms största studio. Vi skall bjuda in tjugo stycken polare av båda könen. Vi skall inte repetera denna gång heller. Det skall finnas obegränsat med smörgåsar, öl och sprit på ett hästskoformat bord i studion. Direktören gick med på allt men la till att vistexterna skall vara tryckta på på ett ark lika stort som skivans innerpåse. Nej sa jag, de skall vara tryckta i A4-format.
–Va fan då för, undrade han.
–Jo, svarade jag, för då kan alla landets festarrangörer kopiera dem till allsångsblad och på dessa kommer det då att stå: ”Dessa visor finns på LP:n Svenska follkets supvisor med Bengt Sändh och Rune Andersson.” (Jag hade som gimmick att alltid ha ett stavfel i skivtiteln). Så fick det bli, så många förenings- och firmafester tryckte upp vår reklam alldeles gratis.

Jag ringde till redaktör Stig Nahlbom på Expressen så att han att vid tre tillfällen skrev på redaktionell plats att vi ville ha in supvisor. Jag fick tre stora sopsäckar med brev och allsångsblad och det hade jag förstått att bara cirka tre procent var användbara. Jag gjorde ett urval på 31 visor. Vi spelade in under en äkta svensk fyllefest, ackompanjerade av en trio som försökte hänga på.

Det sista jag minns av den inspelningen är att jag var trött och somnade en stund på studions heltäckningsmatta, då en nattvakt med schäferhund ruskade på mig och sa att det var dags att åka hem. Han beställde taxi. När jag passerade kontrollrummet låg teknikern och sov hängande över Europas största tangentbord och bakom honom snurrade den bandspelare som hade tagit upp bakgrundsljudet. Skivan sålde lavinartat under ett par år och sedan gjorde den ett hopp vid midsommar och nyår under en följd av år. Kopior av allsångsbladet fann vi på många krogar och andra lokaler under många år.

Året därpå, när jag befann mig i Östersund, ringde jag min kollega Finn Zetterholm och han kunde berätta att två etnologer (folklivsforskare) vid namn Bengt af Klintberg och Christina Mattson givit ut ”Fula visboken”. Detta med fula visor är kultur i lika hög grad som andra folkvisor och psalmer. Det är en aktningsvärd svensk tradition och på Svenskt visarkiv har man tusentals gamla handskrivna och vaxdukspärmade sångböcker. En del av dessa visor är flera hundra år gamla som exempelvis den här, som är nedtecknad av en stadsmajor i Stockholm på 1690-talet:

En gammal man, krassliger han
och han knullar sakta och illa.
Händer och fötter rörer han
men röven den står stilla.

Nu tror du kanske, kära läsare, att det är männen som hållit liv i denna tradition men då har du fel. Det är medelålders och äldre kvinnor som plitat ner texterna i skrivböckerna. Det är alltså en kvinnlig tradition. Det märkte vi också när vi for runt i folkparkerna och signerade skivor efter föreställningarna. Vi hade trott att unga finniga pojkar skulle köpa Folklår, men de köpte supvisor medan fnissande mogna damer köpte de fula visorna. När vi spelade in dem skrev Expressen ett stick på ledarsidan:

Nu står Bengt Sändh i skivstudion igen.
Förra gången spelade han in supvisor och då söp man hela tiden.
Denna gång spelar han in porrvisor.

Nåväl, någon praktisk porr utspelade sig inte i studion men där fanns ett badrum och det mest upphetsande var väl när jag i en paus passade på att bada. Då kom Kisa Magnusson och Kerstin Bagge in och skrubbade mig på ryggen.

Folklår sålde över all förväntan. Den låg ett tag etta på skivspegeln, före Abbas ”Arrival”.
Direktören ringde mig och skrek i luren: ”Fan, det är inte klokt. Nu köper butikerna inte fem eller tio exemplar åt gången. Nu köper dom femtio och hundra.” ”Det är bra”, svarade jag. ”Skicka 50.000 i förskott!” Det var ett skämt från min sida, men en halvtimme senare ringde min bankman något upphetsad: ”Det har kommit in pengar på ditt konto.” Det var inte dåligt heller. Det var 50.000 kronor – en stor slant i mitten av 70-talet.

Böcker är kultur så Fula visboken, varifrån vi tagit texterna, fanns att köpa i Konsum och Domus men Folklår censurerade Konsum och vägrade att köpa in centralt, men vad gjorde det när de enskilda Konsum- och Domusbutikerna köpte lådvis.

Alla mynt har som bekant en baksida och nackdelen med dessa tre LP-skivor är att jag ibland är väldigt less på att mest förknippas med alkohol och snusk. Jag har gjort 16 andra skivor men dessa talas det inte lika mycket om. Jag förknippas mest med porrvisorna och supvisorna, men det visar väl vad folk är mest intresserade av. Keep swinging!