Lucio Urtubia (1931- 2020) växte upp i den lilla byn Cascante i norra Spanien. Mot bakgrund av sin fattiga och utsatta uppväxt är det inte så konstigt att han blev just anarkist. “Som barn var jag tvungen att stjäla, jag hade inget annat val. Hur skulle jag då kunna respektera det samhälle som utförde brott, det ena värre än det andra?” förklarade Lucio i en intervju till den svenska tidningen Arbetaren för ett antal år sedan.

Som liten pojke försökte Lucio desperat få tag i bröd, skor och annat till familjen, men lyckades sällan. När hans pappa blev sjuk i cancer fanns inte ens smärtstillande medel att ge honom. För att kunna köpa lite morfin försökte Lucio få ett lån på den lokala banken, men nekades. Att fadern var republikan spelade säkert in. Erfarenheterna satte djupa spår hos Lucio och i militärtjänsten började han stjäla material från förråden och sålde vidare till vänsterkretsar. När han blev upptäckt deserterade han och flydde till Paris, där hans syster bodde.

I den franska huvudstaden fick Lucio jobb som murare. Det var också här hans politiska uppvaknande inleddes och Lucio drog sig till franska anarkistkretsar - en samling arbetare, intellektuella, konstnärer och människor i exil. Han lyssnade på och inspirerades av storheter som André Breton, Albert Camus och Gaston Leval.

När en spansk flykting var i behov av sovplats fick han flytta in hos Lucio. Mannen visade sig vara Francesc Sabaté Llopart, ”El Quico” som han också kallades, en välkänd spansk anarkist som var på flykt från Franco. El Quico blev Lucios läromästare och det var bland annat med honom som Lucio började råna banker. “Jag är emot våld (…) Men att stjäla tycker jag är utmärkt, om man gör det för ett syfte. Vi hade inga resurser – om vi behövde en advokat, förflytta oss, hjälpa familjer eller skicka något till en fånge hade vi ingenting. Alltså var vi tvungna att bege oss till bankerna.” menade Lucio, mannen som kommit att kallas för Spaniens Robin Hood. Sedelbytena de fick in på rånen delades i tre lika stora högar - en gick till anarkiströrelsen och motståndskampen världen över, en till de politiska fångarna och deras familjer och slutligen en till gruppens praktiska omkostnader.

Att genomföra bankrån var dock både obehagligt och riskabelt tyckte Lucio och hans vänner. De övergick därför till förfalskningar. Först id-handlingar för att kunna röra sig fritt och hyra bostäder och bilar och när de så småningom blev varmare i kläderna gav de sig på löneutbetalningscheckar. Men det var med de nya resecheckarna som de riktigt stora summorna håvades in.

I filmen om Lucio Urtubia, som heter “Un hombre de acción” och finns att se på Netflix, uppges summan som Lucio och hans lilla gäng på 70-talet lyckades lura av Citibank - dåtidens största bank - till 20 miljoner dollar. Otroligt nog klarade sig Urtubia ändå undan utan någon längre fängelsevistelse. Den utredning som tillsattes kunde inte hitta tryckplåtarna och falska checker fortsatte att dyka upp över hela Europa, trots att hjärnan bakom verksamheten satt i förvar. Så den stora banken nödgades att förhandla med den enkle muraren. Detta resulterade i att banken fick plåtarna - men i utbyte mot ytterligare en jättesumma pengar. Lucio var därmed åter fri och kunde återförenas med sin lilla familj, fru och dotter, som vid tiden var i Bolivia för att delta i ett projekt med Läkare i Världen.

Samtidigt som Lucio var en beryktad anarkist och under åratal genomförde bankrån och förfalskningar, liksom bedrev annan olaglig verksamhet, så var han aldrig borta en enda dag från sitt jobb som murare. Han verkade tyst och effektivt under kvällar, nätter och helger. Själv menade han att det nog var tack vare detta - att han alltid arbetade och gjorde rätt för sin lön - som han lyckades få så många människors sympati, hjälp och respekt. Lucios ideal var alltid att kunna stå för sina handlingar och att se människor i ögonen.

Text: Hanna Sundblad