I flera år har jag sett en äldre man vagga runt i området där jag bor, Reserva del Higuerón. Han är alltid ensam och går som om han har någon form av höftproblem. Ibland går han med sopor till sopstationen. Ibland knatar han uppför berget till mataffären eller så möter jag honom på väg ned med en fylld “dramaten”. Ibland sitter han och vilar någonstans, på en bänk eller en mur. Jag skulle gissa att han är britt och någonstans mellan 75 och 80 år gammal.

Under pandemin frågade jag en gång om han var okej där han satt, till synes andfådd och hämtade andan. Bakom munskyddet mumlade han bara och vinkade avvärjande. Det var ingen fara med honom. Jag ser honom fortfarande nästan dagligen och känner mig stundtals lite besatt av honom. Eller snarare det han representerar för mig. Jag kan inte låta bli att undra hur hans liv ser ut, om han har det bra, om han är så ensam som han ser ut. Jag vill fråga om han har någon att kontakta om han skulle bli sjuk. Tala om för honom att han kan beställa mat online.

Men så slår det mig att det ju är bra att han promenerar, att han säkert valt själv att ha det just så. Ingen bor väl i Higuerón för att man inte har något annat alternativ. Men jag följer hans ensamma åldrande på distans och kan fundera på hur viktig solen och värmen är då. Å andra sidan, om han nu är ensam så skulle han säkert varit lika allena i ett grått och regnigt England. Men där skulle han, istället för att vagga upp och ned för berget under den blå himlen och titta på folk från en solvarm mur, vara hänvisad till att betrakta världen från ett immigt köksfönster.

Min pappa flyttade från Sverige till Texas i slutet av 1980-talet. Han var sjuksköterska, fick bra jobb och bra betalt med en helt annan prestige än den svenska vården erbjöd. Han blev kvar och levde ett relativt bra liv i USA, tills han gick i pension och den alkohol som redan förstört delar av hans fritid, fick fritt spelrum och tog över helt. Mycket hände som jag inte ska gå in på nu, men han åldrades snabbt och fick någon form av demenssjukdom redan när han var 65. Det blev ganska rörigt och han hade ingen bra kontakt med någon av oss, hans familj i Europa. Han var helt ensam.

På väg in i dimman framförde pappa via svenska konsulatet i Texas, ett önskemål om att få komma hem till sin mamma i Stockholm. Det blev inte så och det hade sannolikt inte varit meningsfullt. Fast det kommer jag aldrig få veta säkert. Tusen frågor snurrade om hur man hanterar situationen med en svårt sjuk, sedermera döende anhörig på andra sidan Atlanten. Han somnade in i maj 2019, endast 71 år gammal och bara två veckor efter sin mamma som blev 96 år.

För ett tag sedan fick jag en fråga från Britt Larsson i Lund (med lägenhet i Málaga) som handlade om just detta:

Vet du om och hur riktigt gamla sk Spaniensvenskars behov av omsorg och vård tillgodoses i Spanien? Eller är det rent av så att så gott som alla trots många år i Spanien (förr eller) senare återvänder till Sverige? Nära anhörigas roll tenderar ju öka kraftigt när man är riktig gammal. Samstämmig forskning visar vidare att riktigt gamla (typ > 85) människor i Sydeuropa känner sig ensamma i samma utsträckning som till exempel i Sverige.

Jag vet inte svaret på frågan, men tycker det är intressant att fundera på den. Runt 2004-2005 rådde en slags boom på Costa del Sol, med flera olika företag som trodde starkt på idén med skandinaviska äldreboenden. Ta inte det jag skriver nu för en absolut sanning för jag har inte gjort någon regelrätt undersökning av hur det gick för dem, men jag tror att det gick ganska dåligt.

Tanken är nog så bra, men problemet var att de marknadsförde sig som 55+ boenden och ingen 60/70-åring vill bo på ett äldreboende. De uppfattar inte ens budskapet för de identifierar sig inte med målgruppen. Ingen vill nog tänka på äldreboende, eller bo och umgås enbart med andra i samma ålder eller äldre, förrän behovet av daglig hjälp uppstår.

Jag tänker på en mäklare jag träffade på en visning häromsistens, som letade hus till sin far som i sin tur sålt sitt förra hus till en portugisisk 100-åring. Jag vill också köpa ett hus när jag är 100 år. Eller åka på roadtrip genom Europa med min 20 år yngre pojkvän och dricka en massa vin när jag är nästan 90. Det gjorde min farmor Margareta.

Min poäng är att även om vi alla vet vartåt det barkar om vi har sådan tur att vi får leva tills vi blir riktigt gamla, så kan vi inte fullt ut planera för den sista tiden i livet. För vi vet inte i förväg när den infaller. Och tar vi steget, så är det som om vi går in den fasen i förskott. Kanske har jag fel?

Hur skulle mitt äldre jag vilja ha det med tanke på boende och i vilket land? Vad bör man göra för att förbereda och underlätta för sig själv och sina barn? Just nu tänker jag att det i huvudsak måste få vara känslan som styr. Det gäller livet och vi kan inte enbart tänka praktiskt. Man måste få leva som man vill, var man vill, hur man vill, så länge som det är möjligt. Och när det inte går längre, då får man lösa det då. Ibland får någon annan lösa det då. Det måste få vara okej.

Jag vet inte i hur stor utsträckning Spaniensvenskarna flyttar tillbaka till Sverige när de blir “riktigt gamla”. Det beror säkert på huruvida man har haft sitt enda hem i Spanien, eller bara vistats här delar av året. Och var man har resten av sin familj. I min pappas fall, blev det inte familjen som fick “lösa det”. Det blev myndigheterna och det blev utifrån förutsättningarna, ganska bra det med. Han ville “hem” till Sverige men det hem han ville till, fanns inte längre.

I mitt fall har jag en spansk son. Han kan ju visserligen bestämma sig för att flytta till Sverige senare i livet och då ser jag framför mig att jag flyttar med, eller i alla fall att jag kommer efter när jag blir pensionär. Jag menar inte att jag ska bo hos honom, men jag vill gärna bo i samma land. Kanske flyttar han till ett helt annat land och det skulle vara en helt annan historia…

Helst skulle jag nog vilja ha det som min spanska svärmor hade det. När jag blir gammal alltså. Hon var nästan 80 när jag lärde känna henne och förutom att hon led av ganska många krämpor och hörde förfärligt illa, så hade hon objektivt sett, ett väldigt bekvämt liv. En lagom stor lägenhet, pengar i överflöd, hiss i huset, en liten bil, en hushållerska som lagade fantastisk mat, städade och inte minst höll svärmor sällskap.

De hade känt varandra i nästan 40 år! Barn och barnbarn i samma stad som ofta kom på besök. Visserligen dundrade de in och förväntade sig att bli servade, men det fanns liv och rörelse, en dynamik, trots att svärmors liv var ganska stillasittande de sista åren.

För att knyta an till det Britt Larsson skrev, så vet jag dock att svärmor trots allt kände sig ensam. Och jag tänker att även om vi svenskar nog tror att äldre spanjorer är betydligt mindre ensamma än äldre svenskar, så är var och ens upplevelse något helt annat. Allting är ju relativt och det går inte att komma ifrån att i takt med att livet begränsas, så kommer ensamheten att bli en allt starkare känsla. Även om man har en hushållerska och barnbarn som kommer flera gånger i veckan.

Min svärmor tänkte mest på allt det där hon inte längre kunde göra. Konserterna, middagarna med väninnorna på stan. Hon hörde så dåligt och fick liksom aldrig rätt på sin hörapparat och hon led av det hon blivit fråntagen. Den ensamheten är verklig, trots att hennes objektiva ensamhet var oändligt mycket mindre än många svenskars.

Även om man inte vill reservera en plats på ett äldreboende, eller flytta i förebyggande syfte, så tycker jag man som Spaniensvensk ska tala lite med sin anhöriga och framför allt förklara och förbereda för det rent byråkratiska. I alla fall om man äger ett boende i Spanien.

Jag har just nu svenska kunder som vill sälja en lägenhet här på Costa del Sol som ingen i familjen längre nyttjar. Mamman som äger fastigheten har dock Alzheimer och det visade sig att den ännu stod även i den döde pappans namn. Att rätta till ägarförhållanden tar i Spanien ganska många månader och under tiden kan bostaden inte säljas. Spanskt testamente, spanska fullmakter och NIE-nummer till framtida arvtagare, underlättar mycket.

I övrigt tänker jag att de som kommer efter får fixa det som blir helt enkelt. Man kan inte lämna allt planerat, paketerat, betalt och klart. Det får finnas gränser för vad jag tänker ta ansvar för. Ibland ringer försäkringsbolagen och försöker sälja på mig en “dödförsäkring” för att de som blir kvar ska slippa göra något över huvudtaget. Jag har så många försäkringar, däribland två livförsäkringar, att jag känner att min gräns går precis där.