Det doftar honung. Jag är omgiven av skog, men det kan inte vara träden som luktar så. Från vilken växt kommer honungsdoften? Skogen är nyvaken och fuktig men värms snabbt upp av morgonsolen. En ödla prasslar till i löven, fåglar sjunger från vartenda träd. Stigen går ständigt uppåt, uppåt, det är lite tokigt att välja en sådan utmanande vandringsled när det finns så många andra enklare i Sierra de Huelva, men utmaningen och utsikten från traktens näst högsta topp lockar.

Äntligen uppe. En gethjord flyttar sig när jag kommer, den äldre mannen i brandvaktartornet hälsar och jag sätter mig och vilar bredvid en ensam stenek. Blåsten svalkar den svettiga kroppen. Mandariner och vattenflaska tas. Det bergiga landskapet nedanför fascinerar. Bergen är inte höga och skrämmande som i Sierra Nevada eller Pyrenéerna, de här bergen är istället mjuka och snälla, gröna och vackra. Vänliga berg med små vita byar i dalgångarna.

Området Sierra de Huelva och Picos de Aroche är en skyddad naturpark. Besökarna är till största delen storstadsbor från Sevilla och Huelva som förlägger en heldag i naturen, äter grillat ibéricokött och köper med sig delikata charkuterier, flätade svampkorgar och korkprodukter.

Var årstid har sin charm i bergen. Den kalla vintern, vårblomningen med den nya grönskan, sommaren med svalkande dopp i bäckar, källor och bybassänger med utsikt över bergen, temperaturer som lockar storstadsborna att fly låglandet… Men hösten och vintern fram till jul är högsäsong. Då sprakar landskapet av höstfärger, folk stannar längs med landsvägarna och plockar kassar fulla med kastanjer, i skogarna letas det det svamp. Under den här tiden har varenda by roliga festligheter. I trevliga Fuenteheridos hålls ”Feria de la Castaña” med musik, aktiviteter och marknad på torget där det säljs vild oregano, äpplen och pumpor, hemgjord marmelad, valnötter, ostar och andra delikatesser från trakten. Barnen leker vid vattenkällan intill torget, uteserveringarna fylls av folk i täckjackor och torget dekoreras av virkade och stickade figurer i glada färger.

En annan höjdpunkt under hösten är den mycket stämningsfulla och roliga ”Jornada de cultura islámica”, i byn Almonaster la Real. Dans, musik och underhållning, och en stor marknad med gotter och hantverk väntar besökarna, allt på temat islamsk kultur. Det bästa är att anlända mot slutet av dagen, när kvällskonserterna pågår. Då har många av besökarna åkt hem och man kan strosa i lugn och ro mellan marknadsstånden, mysigt ljussatta med smålampor.

Festligheten är sannerligen en anledning att åka till Almonaster i oktober, men fungerar det inte med datumen är byn så vacker att den alltid är värd ett besök. Härifrån utgår vandringsleden som nämndes i början av texten, men man behöver inte gå så högt, det räcker med att ta sig upp till den gamla moskén från 800-talet i utkanten av byn, byggd av resterna från en tidigare västgotisk byggnad. Medan i princip alla landsbygdsmoskéer i Andalusien har förstörts är denna fortfarande nästan intakt.

Den största festligheten under hösten möter man i bergskedjans huvudort Aracena. Här hålls den stora ”Feria del Jamón”, som alla som uppskattar riktigt god ”pata negra” (svartben) bör besöka. Den ena delen av feriaområdet är reserverad för lokalinvånarna, som familjevis eller i kompisgäng dukar upp medhavd mat och en stor skinka och äter och dricker hela dagen. I den andra delen finns den stora delikatessmarknaden, med varm mat, charkuteriprodukter och många producenter av ”pata negra”. Varje år hålls en skinkskärartävling, där publiken efteråt får äta upp skinkan.

”Pata negra” är oerhört viktig i Sierra de Huelva. De flesta som bor på landsbygden och har lite mark, har också ett par grisar av rasen ibérico för husbehov. Här ser man djuren ständigt lufsa omkring i sina enorma hagar, som inte saknar något för att göra en gris glad. Bäckar att leka i, mark, djur och ekollon – grisens favoritmat. Går man en vandringsled ska man stoppa fickorna fulla med ekollon att ge grisarna i hagarna. Grisar ser man garanterat, såvida det inte är början av året då de flesta har slaktats.

De bästa skinkorna i Spanien lär komma från Jabugo. Det är en av byarna i Sierra de Huelva. Det krävs inget besök i byn för att äta god skinka, tack och lov, för det är den tristaste tänkbara plats, utan hela bergsområdet räknas till Jabugo i skinkvärlden. Här är förutsättningarna perfekta för den goda skinkan.

Producentfamiljen Vázquez har två stora affärer i utkanten av Aracena. I den ena finns både butik och restaurang i vilken man väljer de köttdelar av ibéricogrisen man önskar få grillade till lunch. I den andra säljs enbart kött till lokalinvånare och besökare, som handlar med sig innan hemresan. Här finns chorizokorvar, morcón de lomo, getostar, patéer och ”pata negra” vart man än vänder blicken. Både uppskuren, vakuumförpackad av olika kvalitet, och hela skinkor som hänger längs väggar ända upp till taket.

Jag ska köpa presenter - en ibéricoprodukt tas alltid väl emot – och José Vázquez från ägarfamiljen förbereder vant en skinka som han själv ska ta med hem till familjen.
Varför är skinkan från Jabugo så god?
– Det är mikroklimatet och landskapet här. Ingenstans i världen kan man göra sådan skinka som här.

På varenda restaurang i bergskedjan finns kött från ibéricogrisen på menyn. Vill man äta riktigt god ”pata negra” är det Restaurante Casas, i Aracena, man ska gå till. Restaurangen premierades på Francos tid för att ha den bästa skinkan i Spanien, och det är lätt att övertygas om att det stämmer när man beställer in en tallrik med tunt skivad skinka. Den är så god att alla andra intryck behöver utestängas för att inte distrahera njutningen.

I Aracena hålls också den kanske märkligaste festligheten i bergen; ”Los Rehiletes” som firas i början på december. Då tänds stora brasor på stadens torg och öppna platser. Där grillas och serveras kastanjer, liksom migas och sockerringar. Vid vissa eldar är det levande musik under kvällen, vid andra samlas man bara för att umgås. Barnen tar med sig långa pinnar som de har förberett genom att pressa på så många kastanjelöv som bara är möjligt så att det nästan bildas en lövboll i ena änden. Den sticker de in i elden tills den börjar brinna, sedan svingar de runt pinnen så det ser ut som en ring av eld.

Även den som ofta besöker Aracena drar efter andan i sista kröken på vägen från Sevillahållet, som de flesta kör från. Det första man ser av den lilla staden är borgen och kyrkan på berget, oväntat nära. Borgruinen är inte särskilt intressant men det är däremot kyrkan. En kyrka som byggdes mellan 1200-talet och 1400-talet i en blandning av gotisk stil och mudéjar. Klocktornet är inspirerat av Sevillakatedralens torn, det enda som lämnades kvar efter den tidigare moskén. Kyrkan har öppna valv med en hänförande utsikt mot bergen. Hit söker sig många under påskveckan, då påskprocessionen sker mot imponerande utsikt när botgörarna går ned för berget.

Det är vackert uppe på berget, men minst lika hänförande inuti det. Här kan man besöka ett makalöst grottsystem på 2.130 kvadratmeter. Behagligt ljussatt är det, de underjordiska sjöarna kommer till sin rätt och man förstår varför stadens vatten är så kalkrikt. Det kommer nämligen härifrån.

Mellan byarna i bergen är det aldrig långt. Vandringslederna är många och markerade, men det är klokt att hämta en karta på turistkontoret i Aracena först. Vandringen är varierad, det finns ingen platt mark i bergen. Stigarna och vägarna är framför allt omgivna av kastanjer och olika ekträd. Det är grönt året om, men lederna som mest omges av kastanjer är oftast trevligare innan träden har fällt sina blad. Djurlivet i det naturskyddade området är rikt.

Bilen är ändå ett bra transportmedel. Från Aracena går två parallella vägar på var sin sida om berget i riktning mot Almonaster. Välj den vänstra – en slingrande liten väg med häpnadsväckande utsikt, dock något obehaglig för den som har anlag för åksjuka.

Längs den här vägen ligger pärlor som byn Alájar, utsiktsplatsen Arias Montano, namngiven efter 1500-talskungen Filip I:s rådgivare som höll till här, och den lilla byn Linares de la Sierra med mindre än 300 invånare. Det här är så långt ifrån souvenirbutiker man kan komma. Bara en genuin liten vacker by att promenera i, med gamla tvättställ i sten, en tjurfäktningsarena som blivit torg med uteserveringar, drömmiga trädgårdar och flera vandringsleder som utgår härifrån. Dessutom finns faktiskt ett litet arabiskt badhus, hammam, som öppnas vid förbokning. En skön plats att vila på efter en krävande vandring, eller ett ställe där kroppsvärmen kommer tillbaka under de kalla vintermånaderna.

Oavsett om man är intresserad av byliv, gastronomi eller vandring i en natur där man verkligen upplever de olika årstiderna, är Sierra de Huelva väl värt ett besök. Året om.

Fotnot: Prenumeranter på SK Premium får i tillägg till denna artikel personliga tips av artikelförfattaren på restauranger, utflyktsmål och badställen.