För min del började kändisskapet med att jag gjorde en LP-skiva med Finn Zetterholm, och Staffan Atterhall 1965 och samma år gjorde vi våra första framträdanden i folkparkerna. Året därpå gjorde vi en riktig satsning på folkparkerna. Vårt grammofonbolag Sonet fixade så vi kunde visa upp oss på folkparksforum. Det var en tillställning i Hjalmar Bergmanteatern i Örebro där alla nya artistfynd skulle framträda för Sveriges folkparkschefer, Radio och TV och hundratals journalister. Det var vi som vann och det är inte jag som säger det, utan det kan jag läsa i massor av pressurklipp som exempelvis detta från Örebrokuriren:

Dagens festligaste skratt lockade tre trubadurer i ”trotsåldern” fram. Gravallvarliga framförde de snaskiga visor om den äckliga sommaren, folkparksvakten som fick på käften och en överkörd spyfluga.

Ja, vi bröt väl av. Våra konkurrenter var vattenkammade, stylade, välvårdade och artiga. Vi var deras raka motsats. De tjocka folkparksgubbarna skrattade så tårarna rann. Efteråt dracks det en hel del. Finn och jag drog runt på stan och anlände till vårt hotell Grev Rosen strax efter klockan två på natten. Alla stadens hotell var fullbokade av ovan nämnda publik.

Vid denna tid var det vanligt att man ställde ut sina skor i korridoren så var de nyputsade när man skulle checka ut. Där såg vi ett par stora oxblodsfärgade dojor utanför en dörr och vid nästa dörr stod det ett par mindre och svarta. Jag började med att flytta dem så det stod en röd tillsammans med en svart utanför de båda dörrarna. Så såg vi många par skor i korridoren och började flytta om dem. Sedan tog vi med ett antal skor från fjärde våningen och for ner till första etage där vi ställde ut dem innan vi tog med oss skor därifrån opp till tredje våningen där vi tog med skor till andra våningen. Vi blandade alla hotellets utställda skor hej vilt innan vi gick till sängs.

Vi vaknade i arla morgonstund av att en fet folkparkschef gick och svor i korridoren. När vi tittade ut såg vi en känd nöjesjournalist som hade en sko på foten och en omaka i handen. Finn och jag tog på oss varsin sko och följde hans exempel. I hissen mötte två sura gubbar i strumplästen.
–Jävla dumheter det här, sa en av de skolösa.
–Ja det är för jävligt, svarade vi.

I ett par timmar, vartefter de vaknade, gick gubbar i strumplästen och svor och vi stämde in. När vi kom ner till den förtvivlade portieren hade han ett antal skor uppställda på disken för avhämtning. Han var röd i synen.

Följande sommar for vi runt i parkerna och i mitten av augusti framträdde vi på studentkåren i Umeå. Efteråt var det fest som vanligt och vi hängde på ett gäng som förespeglade partaj med brudar och brännvin. Vi hamnade i en lägenhet med ett dussin killar och två tjejer varav Staffan Atterhall la an på den ena. Han hade nyligen legat på svensktoppen med en låt som heter ”Massor av bus” och det trodde han väl skulle imponera på den unga damen. Finn och jag ledsnade och gick därifrån.

På gatan utanför fanns en parkeringsplats med ett antal bilar. På en av bilarnas takräcke låg en upp och nervänd kanot fastsurrad. Några meter bort stod en annan bil med takräcke. Vi jobbade väl en halvtimme med att få loss kanoten som var ordentligt fastbunden med massor av rep och snören med blåknutar, men det var inga problem då jag hade en liten fickkniv. Vi flyttade kanoten till den andra bilens takräcke och ägnade en kvart åt att surra fast den så hårt vi kunde. Detta kan väl knappast kategoriseras som nidingsdåd. Som barn hade vi fått lära oss att man skall dela på leksakerna, så om nu den andra bilisten inte hade någon kanot så kunde han gott få låna den några dagar.

Det var svinkallt i Umeå denna augustinatt. Nu visade klockan fyra och det var ingen idé att tänka på hotell för vi skulle med ett tåg söderut klockan sju. Vi sörlänningar hade bara byxor och tunna jackor och frös så vi skakade.
–Finns det inget öppet fik? undrade Finn.
–Glöm det, sa jag. –Inte i lilla Umeå.
–Jag menar sånt där nattkafé för chaufförer, måste väl finnas.
–Ja, sådana finns det tre stycken hemma i Stockholm. Men inte i Umeå.

Ute på ett torg stod en gammal gubbe med en släpkärra. Han skulle hämta tidningar från någon anländande buss.
–Jag ska fråga den där gubben om det finns nå´t fik, sa Finn.
–Ja, du kan lika gärna fråga var nattklubben ligger.
–Ja, det ska jag tamejfan göra.
Han sneddade över torget mot gubben.
–Kan du säga mig var nattklubben ligger i den här stan.
Gubben tittade upp och svarade:
–Du, den har jag letat efter i femtio år. Nu får ni ta vid som är unga.
Finn var tyst en lång stund.

När det var dags att kliva på tåget såg vi Staffan som sökte efter oss på perrongen. Han såg inte oss så vi hoppade på från spårsidan och satte oss tillrätta. Vi smygkikade på Staffan som gick runt och letade. Till slut var han tvungen att hoppa ombord då stinsen vinkade avgång. Han var nu övertygad om att vi missat tåget och även kvällens föreställning i Gävle. Glatt överraskad fann han oss i vår kupé. Han berättade att han hade blivit nobbad av den studentska han hade stött på hela natten. Då fick Finn fram sin gitarr och satte sig att sjunga Staffans visa men med ändrad text.
–Massor av bus, massor av bus men bruden tog hellre ett ljus.