Minnen från Den Gyldene Freden

PLUS BENGT SÄNDH Denna krog på Österlånggatan i Gamla stan i Stockholm har anor från år 1722 och den var mitt andra hem från 1967 till 1985. Krogen ägdes en tid av Anders Zorn, som testamenterade den till Svenska Akademien som i sin tur arrenderat ut den till olika krögare genom åren.

PLUS BENGT SÄNDH Denna krog på Österlånggatan i Gamla stan i Stockholm har anor från år 1722 och den var mitt andra hem från 1967 till 1985. Krogen ägdes en tid av Anders Zorn, som testamenterade den till Svenska Akademien som i sin tur arrenderat ut den till olika krögare genom åren.

Finn Zetterholm och jag hade hört talas om den Gyldene Freden och om alla kulturpersonligheter som vistades där, så vi gick dit men en sur hovmästare ville först inte släppa in oss. Då tog vi upp våra gitarrer och jag kom på en lämplig visa som vi sjöng stående på gatan utanför:

Vem kan segla förutan vind
vem kan ro utan vatten
vem kan komma på Freden in
utan att knyta kravatten.

Jag kan segla förutan vind
jag kan ro utan vatten
men aldrig komma på Freden in
utan att knyta kravatten.

Gästerna på krogen flockades vid fönstren och skrattade och sa till hovmästaren: ”Släpp in dom för fan, dom e ju roliga”. Därinne underhöll vi stampubliken en god stund och blev bjudna på grogg.

Det enda jag sparat på här i livet är krognotor. När jag och min sambo hyrde en trång liten enrumslägenhet på Östermalm så snickrade jag en säng på två gånger två meter mot taket. Undersidan tapetserade jag med notor från Freden, innan vi sålde lägenheten till Göran Fristorp. Detta till trots har jag ändå en kartong med krognotor från Freden.

Den Gyldene Freden är en restaurang i två plan men vi höll mestadels till i gatuplanet, i den avdelning som av gäster och personal kallades Stormen. Det kändes nästan som en klubb av stamgäster samt en och annan strögäst. Vid bordet omedelbart till vänster om ingången satt Evert Taube. Vi visste att när telefonen ringde och hovmästare Olsson bugade sig under samtalet då var Evert på ingående. Man ställde snabbt ett litet extrabord vid hans bord och på detta placerades en stor vas med blommor. Gubben började alltid med gravlax och sa när han fick in den: ”Så här mycket gravlax får väl inte alla. Det måste väl ändå vara en speciell artighet mot mig!”

När vi möttes och han hälsade först hände det att han sa: ”God afton herr Sändh” men om jag öppnade med att säga: God afton doktor Taube så svarade han: ”Vem är ni?” Han spelade mer gaggig än han var, såväl privat som på scenen.

En dag när jag satt där med min fru hörde vi Evert kalla på hovmästare Olsson:
–Jag har ett handskrivet manuskript här och det skall in i Expressen i övermorgon och nu undrar jag om ni har någon duktig skrivmaskinsflicka kvar på kontoret som kan skriva ut det.
–Tyvärr, svarade Olsson. Dom har gått hem. Men jag kanske kan skriva ut det.
–Det skall vara en duktig skrivmaskinsflicka till det och ingen hovmästare.
Min fru, som var en duktig skrivmaskinsflicka, erbjöd sig att skriva ut det och en kvart senare var det klart.
–Vad önskar damen i arvode? undrade Taube.
–Kan jag få dom här, undrade min fru och höll upp handskrifterna.
–Dom där är värda tusen kronor i dag och om några år det mångdubbla, men jag skriver ut en check på 35 kronor, svarade Taube. Dessutom ville han bjuda min fru på ett glas champagne och när man drack detta sneglade han bort på mig och ropade:
–Blir älskaren sur nu?
De handskrivna sidorna har nu ärvts av min son Aron.

Snart blev Freden ett stamställe för alla oss trubadurer som exempelvis Torgny Björk, Fred Åkerström, Ewert Ljusberg, Bernt Staf, Cornelis Vreeswijk, Stefan Demert och Jeja Sundström, för att bara nämna några.

Bland stamgästerna fanns även massor av skådespelare, konstnärer, poeter och författare och jag skulle kunna skriva en roman om mer eller mindre lustiga saker som hände på Den Gyldene Freden. Men jag nöjer mig med att göra en liten sammanfattning på denna plats nästa vecka.

Bengt Sändh