Kollegorna på sommarjobbet är missnöjda över den hopplösa sommaren som aldrig kom. På fikarasten pratar de om sista minuten-resor till varma länder, en kollega som kom tillbaka från semestern menade att hela ledigheten hade varit misslyckad på grund av vädret, och en annan avbröt semestern i förtid på grund av regnet.

Regnstormen som pågår just nu, när jag skriver detta, har de kallat Hans. Hans dök upp medan vi i familjen var inne på Västergötlands museum. Vi drog på fyraåringen regnbyxor, stövlar och regnjacka, satte henne i kärran och halvsprang i regnet mot stationen.

Väl hemma bytte vi till torra kläder, åt middag vid köksbordet och blev sedan kvar, spelade spel, åt godis och gjorde pärlhalsband i det mjuka lampskenet i köket. Ute vräkte regnet ner, det blixtrade och mullrade, men vi hade det varmt och mysigt.

Hur kan man inte tycka om regnoväder? I Sverige går det att njuta av sådant väder - det är bara att gå in om man blir blöt och frusen. Jag uppskattar mycket ösregnen i våra spanska berg också, men skillnaden är att det aldrig är torrt och varmt inomhus när vi sitter och tittar på det.

Det hade varit fint med några fler uppehållsdagar så barnen hade kunnat bada i sjön, men kära nån, om man tänker på alternativet? Det säger jag också till kollegorna. ”Det här är mycket bättre än 40 grader i Spanien, tänk på det” säger jag hurtigt. Jag avskyr nämligen värme själv, tar hellre regn och kyla än att temperaturen överstiger 18 grader. Men vad får jag höra? Jo, den slitna frasen ”Du är väl van vid värme”.

De där orden har jag hört oräkneliga gånger den här sommaren. Det börjar rent av bli tjatigt. Van och van. Bara för att jag bor i Spanien betyder det inte att jag gillar värme och sol. Jag har aldrig valt Spanien, bara en man som råkat födas där. Jag fick ta landet på köpet. Blev visserligen förtjust i landet också, men värmen har jag aldrig gillat.

Van vid värmen – blir man det tro? Kanske. Värst är det när hettan är ny för säsongen, sådär i maj-juni. Sedan blir det hanterbart. Det går att uthärda. Man har ju inget val. Men det finns människor som faktiskt tycker om höga temperaturer. Jag intervjuade Melanie Wehbe förra veckan, hon som var med i Melodifestivalen i år, och vi började direkt prata om vädret. Hon med sina libanesiska rötter längtar alltid till sol och värme, sa hon, och hade laddat batterierna i ett varmt land under en lucka i sommarturnén.

Sådan är inte jag. Här laddas inga batterier i värmen, jag har en särskild sort som lägger av om de blir varma.

Samtidigt som svenskarna tror att jag är van vid värmen, bara för att jag råkar ha bott i Spanien i 18 år, tror spanjorerna att jag är van vid kylan för att jag är född i Sverige. Det känner ni nog igen många av er: ”Fryser? Du är väl van vid kylan!” Och så då suckar jag över den slitna kommentaren, och försöker förklara att Sverige må vara kallt på vintern, men jag är inte van att frysa eftersom man aldrig behöver frysa i Sverige. Är det kallt ute kan man gå in och värma sig. Är det kallt i Spanien (och det blir det, i mina berg händer det att det blir minusgrader, och oräkneliga är de morgnar som jag var tvungen att skrapa bilrutorna i vintras) finns det ingenstans att ta vägen. Husen är kalla och fuktiga, och det går inte ens att värma sig i duschen, det bästa knepet när man fryser in till skelettet, eftersom till och med vattnet är kallare på vintern.

Sambons kusin är i Sverige nu. Jag undrar hur hon har det. Hon bytte hus med en familj från Stockholm i två veckor och hade tänkt komma och hälsa på oss lite längre söderut, men tveksamt om det blir något. När vi talades vid senast märktes en lätt desperation i rösten vid tal om vädret. Hon är Sevillabo. I Sevilla går man inte ut överhuvudtaget om det regnar. Konserter och arrangemang ställs in, skolbarnen får inte gå ut på rast och den allmänna övertygelsen är att man blir förkyld om man blir blöt av regnvattnet. Vad gör kusinen nu, tro? Stannar i lägenheten? Jag hade velat råda henne att köpa regnkläder på second hand och ge sig ut att se Sverige när hon nu äntligen är här, men jag talade aldrig med henne.

Kollegorna fortsätter att tala om solsemestrar på fikarasterna. Jag drömmer om resor till Island och Nordnorge och har inte alls lust att resa söderut, till värmen, när sommaren är slut. Gärna hem till huset, men jag önskar att den spanska sommarvärmen vore över då.