–Oooooh!
–Jävlar vad nära!
Näst sista veckan på tidningsredaktionen före hemresan till Spanien. Det är semifinal i fotbolls-VM och redaktionschefen har packat upp en massa läsk, snacks och godis som hon fyllt en enorm keramikskål med och ställt bland tidningshögarna. Jobbets tv hänger på väggen vid desken, Grästorpsreportern sitter i morgonmötessoffan tillsammans med två från marknad, Inger i receptionen tar en Loka, fotografen kommer in från ett jobb och drar fram skrivbordsstolen, varenda en i huset ser nu semifinalen Sverige-Spanien, utom Calle på sporten som måste bli klar med en artikel och lyssnar på matchen med ett halvt öra.
–Vem håller du på, Annika?
–Sverige! Men om Sverige förlorar hejar jag på Spanien.

Jag hoppas, hoppas verkligen att Sverige ska vinna, ännu mer sedan jag kvällen innan informerade spanska släkten om att matchen äger rum. I vanliga fall är det svärfar som håller reda på om Sverige och Spanien möts i någonting, men damfotboll finns inte i hans värld.

Sambon går så långt som att påstå att ingen i Spanien vet om att VM i damfotboll pågår.
–Om jag frågar i en skolklass om damfotboll existerar kommer alla ungar att svara ja. Men om jag frågar om det finns någon liga eller mästerskap i damfotboll, eller om de kan nämna namnet på en spelare, kommer de inte att ha en aning.

Det är väl inte möjligt. Fast vad vet jag. Mitt fotbollsintresse är lika obefintligt som sambons, men jag går kanske inte lika långt som att påstå att det överdrivna spanska fotbollsintresset har skapats av politiker för att folk ska tänka på annat än problem.

Sant är ändå att det är ovanligt att se tjejer spela fotboll i Spanien. Samtidigt som Sverige har ett enormt föreningsliv och varenda by har en fotbollsklubb med alla byns barn som medlemmar, tjejer som killar, ser man sällan småtjejer spela fotboll i Spanien, vare sig på skolraster eller på större planer. Fotboll är en sport för killar i Spanien.

Nu är sport-Calle också på plats framför tv:n. Det hörs chipskras och godispappersprassel. Chefen meddelar att baconchips och kexchoklad är en mycket dålig smakkombination, just innan Spanien gör mål. Besvikelsen på redaktionen är total.

Jag kollar Spanienfamiljens WhatsApp-grupp och ser att svärfar har skickat en bild. Den föreställer tv:n med matchen igång, och ett tänt ljus bredvid en bild på jungfrun; Virgen del Rocio, som står på sin självklara plats på pianot bredvid tv:n. Jag vet att han gör det för att retas med mig, och önskar att jag inte hade informerat släkten om fotbollsmatchen dagen innan.
”Goool” skriver svägerskan. Aj då, tittar hon också? Jag ber svärfar att blåsa ut ljuset.

Det är mycket fotboll i tv och tidningar i Spanien. När det är sport på svensk tv talas det om olika idrottsgrenar. I Spanien är sport synonymt med fotboll. Det behöver inte ens ha varit någon match, det görs fotbollsinslag ändå. Herrfotboll naturligtvis.

Fotboll är bland det tråkigaste jag kan tänka mig. Men nu är det VM i damfotboll. Det är något annat. Damerna är bra. Plötsligt kan jag namnen på flera fotbollsspelare. Jag hörde åttondelsfinalen på avstånd, när vi åt på en restaurang och hela personalstyrkan kom ut och följde matchen på tv. Jag var glad över att mina döttrar såg att många tycker att damfotbollen är viktig.

Kvartsfinalen hörde jag också, kollegorna hade samlats vid tv:n och skrek så att det hördes ända in till min tysta korridor. Jag följde till och med den sista kvarten av matchen på radion.

Och nu är det semifinal. Jag ser på mitt livs första fotbollsmatch tillsammans med kollegorna som pratar om frisparkar och straffar och jag fattar ingenting men stoppar en till liten kexchoklad i minnen. Någon försöker jobba:
–Louise, ska jag ta TT-texten, hörs från ett skrivbord.
–Hur lång är förlängningen? Jag får skjuta lite på intervjun, hörs från ett annat.
–Nej, nu svarar sjukhusledningen!

Sverige avancerar. En telefonsignal stör, och Camilla på marknad reser sig snabbt.
–Vem fan ringer nu? Det måste vara nån jävel från Karlstad! Heeej, ringer du? Tittar inte du på fotbollen?

Sverige gör mål, kollegorna skriker, GOOOL skriver jag med versaler till svärfar och svägerskan i Spanien. Calle på sporten har skrivit klart och ansluter, inte en enda i tidningshuset saknas när Spanien tråkigt nog gör sitt andra mål och svärfar skickar en enorm bild på jungfrun som svar, och min svåger blandar sig i det skriftliga samtalet med ett ”Jag hörde genom fönstret att det blev mål”.

Vickan med fotbollströjan, som lovat att bada i kalla Vänern om Sverige skulle vinna, säger att hon avskyr Spanien, fast med grövre ord. Min egen besvikelse varar inte många minuter. Egentligen är jag ju ointresserad av fotboll, och gläds över att Spanien, mitt andra land, går vidare mot final. Nyheten visas både på de stora spanska tidningswebbarna och tv-nyheterna. Kanske vänder det nu, kanske börjar damfotbollen bli större i Spanien också.

Heja Spanien!